[{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/aas-historia/","section":"Tags","summary":"","title":"AA:s Historia","type":"tags"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/bill-w./","section":"Tags","summary":"","title":"Bill W.","type":"tags"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/de-tolv-stegen/","section":"Tags","summary":"","title":"De Tolv Stegen","type":"tags"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/dr.-bob/","section":"Tags","summary":"","title":"Dr. Bob","type":"tags"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/ed-webster/","section":"Tags","summary":"","title":"Ed Webster","type":"tags"},{"content":" Framväxten av en klassiker inom tolvstegsrörelsen Inledning: Den lilla röda bokens utveckling # The Little Red Book, skriven av Ed Webster, publicerades 1946 av Webster och hans nära vän Barry Collins. Inledningsvis bar den titeln An Interpretation of the Twelve Steps of Alcoholics Anonymous. Den var därmed en i raden av många pedagogiska skrifter med samma titel som föregått den och som cirkulerat inom AA-grupper över hela landet. Syftet var att utbilda det ständigt växande antalet alkoholister som sökte kunskap om och tillträde till det program som skisserades i boken Anonyma Alkoholister, mer känd under sin populära titel Stora Boken (även kallad The Big Red Book).\nDet som AA:s medgrundare, Dr. Bob och Bill W., hade upptäckt behövde föras vidare. Under de första fyra åren skedde detta muntligt, genom att ”en alkoholist talade med en annan” om sina egna personliga erfarenheter av tillfrisknande. Akron och New York var de främsta centrumen varifrån de goda nyheterna om tillfrisknande strålade utåt.\nDe väsentliga delarna i det som framkallade tillfrisknandet, och som först överfördes muntligt, fann snart en trygg förvaringsplats i en skriven tradition – Stora Boken, som publicerades 1939. Två år senare ledde en hyllad artikel av den populära journalisten Jack Alexander i marsnumret av Saturday Evening Post till ett enormt antal förfrågningar om programmet från hela USA.\nSnart stod det klart för flera av de tidiga medlemmarna att det fanns ett behov av en instruktionsmanual som på ett kortfattat sätt sammanfattade principerna bakom de tolv stegen i Stora Boken. En av de första publicerades av kontoret i New York i april 1940 med den enkla titeln AA. Ruth Hock, sekreterare på New York-kontoret, skickade ofta ett exemplar av detta häfte till dem som frågade om AA, precis som hon gjorde till Pat Cronin (en av de mest inflytelserika tidiga medlemmarna i Minnesota) i augusti 1940. Den var avsedd för personer som hade liten eller ingen kännedom om Stora Boken, som inte hade råd med den, eller som kände sig skrämda av den stora mängd material den innehöll.\nAA-skriften bestod av sex artiklar som publicerats i Houston Press, skrivna av en journalist som nyligen blivit nykter i AA-gemenskapen i Cleveland. Dessa artiklar sammanfattade det nya programmet för alkoholister, och på vissa sätt var skriften bland de första av de många instruktionsguider som började cirkulera inom gemenskapen. Mycket tidigt producerade Akron sin egen manual. Cleveland, som separerade från Akron 1939, står som en utmärkt modell för gruppens medvetenhet om behovet av att dela upp nykomlingar i ”nybörjarmöten”, där de kunde bekanta sig med AA:s grundläggande principer. Detta var förväntningen innan man deltog i de formella gruppmötena – en praxis som kopierades av Nicollet Club, en av de tidigaste grupperna i Minneapolis och ett viktigt forum för Ed Websters utveckling av innehållet i Den lilla röda boken.\nDet som växte fram som en accepterad text bland grupper i hela USA var en liten generisk manual – en version som användes i Detroit och trycktes av gruppen i Washington, D.C. Vanligtvis gicks alla steg igenom under fyra möten med mindre variationer kring vilka steg som behandlades vid varje möte.\nEn variant av denna version, sammanställd av Pat Cronin, var den text som användes vid Alano Club, en annan tidig AA-grupp i Minneapolis, när Ed Webster valdes till en av instruktörerna för nykomlingarna. Det var också denna skrift som Webster skulle bygga sin egen manual på, vilken utvecklades vid Nicollet Club. Istället för att täcka alla steg på fyra lektioner hade Webster skrivit en liten bok som tillsammans med en inledning hade tio kapitel – ett för varje steg, förutom ett gemensamt kapitel för steg 6 och 7 samt ett för steg 8 och 9. Även om titeln i stort sett var densamma som för andra texter som redan cirkulerade, hade själva texten utökats kraftigt.\nInom några få år blev den mycket populär över hela USA och Kanada. Websters version av boken, vars namn blev The Little Red Book i samband med tryckningen 1949, har en unik plats i Anonyma Alkoholisters tidiga historia. (1) Dess syfte var att introducera nykomlingen till rikedomen i ett nytt liv och den personlighetsförändring som uppenbaras genom de 12 stegen. I samma tradition som de tidigare tolkningarna var språket klart och enkelt. Dess kärnbudskap, som lockade människor från hela världen, var detta: Att tillfriskna från alkoholism innebär att införliva de andliga principer som finns i de 12 stegen i sitt dagliga liv, det vill säga att återupprätta sina relationer med sitt sanna jag, med andra och med Gud så som vi uppfattar Honom.\nUnder de två decennier som boken förblev under Ed Websters kontroll fortsatte han att göra förändringar, vissa större och andra mindre, i många av de 21 tryckningarna för att förtydliga sina tankegångar.\nInledningsvis fick Websters tolkning stöd från AA:s båda grundare, Dr Bob och Bill W. Dr Bob läste det ursprungliga manuskriptet och gav det sitt helhjärtade stöd, uppmuntrade människor att köpa det och delade personligen ut exemplar till vänner. Han insisterade på att exemplar skulle förvaras på lagret i New York för inköp och distribution. Bill W. visade också sin positiva inställning till boken i sin tidiga korrespondens med Webster. Allteftersom åren gick visade sig dock Bill W. vara mindre än entusiastisk över boken, och han blev till synes oroad över att den, istället för att bara vara en lokalt spridd skrift som New York-kontoret inte hade någon åsikt om, snabbt höll på att anta rollen som en ”lärobok” som användes av många lokala avdelningar både på hemmaplan och utomlands.\nBill W:s brev uttrycker tydligt hur hans tankar utvecklades från godkännande till oro, inte över innehållet i sig utan på grund av dess utbredda acceptans som en standardtext som inte var godkänd av New York-kontoret. Denna popularitet gav ytterligare tyngd åt hans stöd för inrättandet av kommittén för konferensgodkänd litteratur (Conference on Approved Literature), som så småningom skulle fastställa kanon för de böcker som godkändes av New York-kontoret. En av dessa böcker, Twelve Steps and Twelve Traditions (Tolv steg och tolv traditioner), skrevs av Bill och gavs ut 1952 som AA:s officiella tolkning av de 12 stegen. Lyckligtvis dog inte The Little Red Book i det skedet, utan fortsatte att attrahera många AA-medlemmar som deras eget andliga Magna Charta.\nKontexten kring utvecklingen av The Little Red Book i Minneapolis gör det möjligt för oss att i kapitel ett och två undersöka de viktigaste personligheterna inom AA-kretsarna i Minneapolis – Barry Collins, Pat Cronin och Ed Webster – samt utvecklingen av Alano Club och Nicollet Club under AA:s allra tidigaste dagar. Bakom deras meningsskiljaktigheter låg frågan om vem som kunde bli medlem i AA. Var önskan att sluta dricka tillräcklig? Den hårda linje som Nicollet Club drev gällande medlemskap i AA har subtila undertoner även i The Little Red Book.\nThe Little Red Book, tillsammans med delar av två andra böcker av Ed Webster, Stools and Bottles och Our Devilish Alcoholic Personalities, ger tydliga insikter i Websters andlighet, vilken diskuteras i del 3. Tillsammans med hans korrespondens med Dr Bob och i mindre utsträckning med Bill W., vittnar de om enkelheten i en andlighet baserad på de 12 stegen. Särskilt när det gäller steg 3 och 11 försöker Webster försona den fängslande dikotomin i relationerna mellan Guds vilja och människans vilja.\nWebsters andlighet kan tydligt utläsas ur hans skrifter, i synnerhet från The Little Red Book. Det är vad jag ofta kallar för en ”relationell” andlighet, det vill säga att den står att finna i de ordnade relationer vi har till vårt sanna jag, till andra och till Gud så som vi uppfattar Honom. Var och ett av stegen pekar på en av dessa relationer. Genom sin ständiga hänvisning till den alkoholistiska personligheten pekar Webster på den andra person/det andra jag som bor inom alkoholisten och som vill individen allt annat än väl. Detta jag är självcentrerat och avskärmat från verkligheten, och det är dess skadliga inflytande som gör allt i sin makt för att förstöra de kärleksfulla relationer vi har till andra. Slutligen fördärvar och fräter det på relationen till ens Högre Kraft, Gud så som han eller hon uppfattar Honom, oavsett hur den relationen ser ut.\nDenna alkoholistiska personlighet är källan till mycket ofog och olycka. I kontrast till detta utgör upptäckten av ens verkliga personlighet den ledstjärna som styr livet mot att återupptäcka dem som vill dela vår resa. Att ge näring åt vårt verkliga jag och odla de relationer som är tänkta att berika våra liv utan alkoholens gift ger oss bättre förutsättningar att utforska vår relation med en Gud så som vi uppfattar Honom.\nEn av de bästa beskrivningarna av AA-gemenskapen, hämtad från dess tidiga historia, är att det är en icke-professionell grupp för ömsesidig hjälp bestående av män och kvinnor, organiserad i syfte att hjälpa varandra att leva nyktra och tillfredsställande liv inom ramen för Anonyma Alkoholisters gemenskap och principer. Människor som kom in i programmet behövde undervisas i de grundläggande principerna som finns i de 12 stegen. Det som långsamt växte fram i Minnesota (och på andra platser) var organiserade program för ömsesidig hjälp med gemenskapen som bas, tänkta att komplettera de utbildningsinslag i AA som förts vidare i Stora boken. Denna utbildningsmodell skulle så småningom bli drivkraften bakom grundandet av de första prototyperna till behandlingshem som använde de 12 stegen som grund för det som kom att bli Minnesotamodellen: Pioneer House, startat av Pat Cronin 1948, och Hazelden Manor, startat av Cronins sponsee Lynn Carroll 1949. Både Cronin och Carroll ville helt enkelt erbjuda en miljö för dem som behövde mer tid att fördjupa sig i studiet av Stora boken och stegen samt deras praktiska tillämpning. Föreläsningar om de 12 stegen och relaterade ämnen, tillsammans med efterföljande diskussioner, utgjorde programmets hjärta. De tog principerna för ömsesidig hjälp och erbjöd dem i en trygg miljö.\nGradvis övergick det ursprungliga paradigmet för ömsesidig hjälp i 12 steg till professionella behandlingsprogram, såsom Hazelden Betty Ford-stiftelsen, med en tvärvetenskaplig personalstyrka som så småningom inkluderade tillfrisknande från beroende av även andra droger utöver alkohol, liksom samsjuklighet i form av psykisk ohälsa som en del av deras integrerade behandlingsprogram. När vi spårar historien om The Little Red Book påminns vi om hur det var i början av AA-rörelsen – ett enkelt och osminkat förhållningssätt till tillfrisknande baserat på det tolvstegsprogram som finns dokumenterat i AA:s Stora bok.\nPopulariteten hos Websters tolkning, som först gavs ut i bokform 1946, är en utmärkt barometer för hur allvarligt den tidiga gemenskapen i tillfrisknande såg på tillfrisknandets budskap och enkelhet. Nästan hälften av Websters bok kan spåras tillbaka till 1944–1945, till tal som han höll för en rad olika grupper i Bostonområdet. De är utmärkta exempel på de tidiga och enkla förväntningarna hos AA-medlemmar, samt vikten av Stora boken och det program den presenterade. Detsamma kan sägas om de föreläsningar om samtliga steg som Webster höll i Nicollet-gruppen (1944–1946): Läs Stora boken, praktisera dessa principer, gå på möten och omsätt det tolfte steget i handling genom tjänande av andra. Det är detta som The Little Red Book så småningom sammanfattade. Denna bok har spelat en central roll i att vaska fram och sprida kärnan i de andliga principer som ryms i de tolv stegen. Genom att göra det tillförde den ett viktigt mått av konsekvens och disciplin till det tidiga AA-sällskapets pedagogiska roll. (G. Chesnut har gett den bästa genomgången av de tidiga åren för The Little Red Book, 1946 till 1949, i sin essä om boken: ”A Comparison of the 1946 and 1949 editions of The Little Red Book”, http://hindsfoot.org/ed02.html.)\nKapitel 4 # Etapp I: 1946–1949 # G. Chesnut använder sig av många källor i sin artikel ”The First Edition of The Little Red Book” och täcker denna första etapp av utvecklingen med sin vanliga noggrannhet för detaljer. Han lämnar oss med några tankar om varför kunskap om denna period är så viktig för AA:s historia. (1) Han skrev: ”Vi skulle kunna beskriva The Little Red Book som den bästa sammanställningen som finns av vad Dr Bob och hans krets i övre Mellanvästern ansåg vara de viktigaste sakerna att lära nykomlingar.”\nHan påpekar hur den titel som boken är känd under idag växte fram: ”De tidiga tryckningarna hade ett mörkt rubinrött omslag, så den kom att kärleksfullt kallas ’The Little Red Book’ av sina användare för att skilja den från boken Alcoholics Anonymous, som ursprungligen kallades ’den stora röda boken’ på grund av sitt röda och gula omslag. 1949 års utgåva (tryckning) bar titeln ’The Little Red Book’, vilket är det namn som har hängt med fram till idag.”\nResten av artikeln behandlar de förändringar som återfinns i de tryckningar som följde efter den ursprungliga utgåvan från 1946: två tryckningar 1947, en fjärde tryckning 1948 och de två versionerna av tryckningen 1949. Den första versionen (1949) hade på sidan 62 en text som hamnat upp och ned, vilket korrigerades genom att man klistrade en sida över den. När den tryckningen tog slut publicerades en andra tryckning 1949 där den sidan hade korrigerats. Chesnut anser att 1949 års utgåva ”bör ses som en sorts referensversion i många avseenden, eftersom detta var den sista utgåvan där Dr Bob hade något inflytande över boken.”\nVilket inflytande Dr Bob hade på de tryckningar som följde efter den ursprungliga (första) är inte klarlagt. Korrespondensen mellan Webster och Dr Bob gör dock klart att Webster var mycket noga med att informera Dr Bob om de ändringar som infördes, men det framgår inte om Webster hade skickat några korrektur till Dr Bob innan de reviderade tryckningarna publicerades, så som han gjorde med den första tryckningen. Webster skickade dock exemplar av varje ny och reviderad tryckning. Den korrespondens mellan Webster och både Dr Bob och Bill W som följer ger en beskrivning av orsakerna till de ändringar som Webster lade till i sin bok. (2)\nKorrespondensen mellan Webster och Dr Bob # Utvecklingen av Websters idéer, och sannerligen hans andlighet (vilken vi kommer att behandla i del tre), så som de presenteras i de tidiga tryckningarna av boken, finner en värdefull bakgrund i hans brevväxling med Dr Bob före dennes död 1950.\nDen 3 november 1946 (tre månader efter publiceringen av den första tryckningen) skrev Dr Bob till Ed Webster och tackade honom för boken, som han i sin lakoniska stil fann vara ”helt okej”.\nWebster svarade den 13 december 1946 och noterade att han på den dagen fem år tidigare hade kommit in i Anonyma Alkoholister, vilket han betecknade som en ”stor dag”. Efter att ha berättat vad den dagen hade betytt för honom gav han ett viktigt skäl till varför han skrivit boken. Att presentera de 12 stegen för nykomlingar hade alltid varit hans försök att i liten skala betala tillbaka vad AA hade gjort för honom, och uppskattningen av Guds närvaro låg till grund för tolkningen av de 12 stegen. Syftet var ett långsiktigt sponsorskap. ”Det började i liten skala med killarna i vår grupp, men har sträckt sig bortom det då några andra klubbar verkar använda den lilla boken som en studieplan för AA-boken. Efterfrågan är inte stor, men tillfredsställelsen är det, eftersom jag känner att andra får lite hjälp tack vare mitt samarbete med Gud, som fann det för gott att tillåta det.” (3) Efterfrågan var kanske inte så stor under de första månaderna efter bokens utgivning, men den fick en fenomenal försäljningsökning under de efterföljande åren.\nSom svar skrev Dr Bob: ”jag uppskattade din lilla bok mycket och vet att den kommer att visa sig vara till stor hjälp för många.” (4)\nUnder de få åren före hans död visar korrespondensen mellan de båda männen att Dr Bob blev en av bokens starkaste förespråkare. När Webster skrev till Dr Bob om revideringarna i den andra tryckningen tackade han honom för att ha rekommenderat boken till en Mr Ritchey från Fort Lauderdale, som lade en beställning på 50 böcker. Webster såg till att Dr Bob hade god tillgång till böcker för dem som han ville ge den till.\nWebster nämnde också att revideringarna i den andra tryckningen gav en mer fullständig täckning av programmet. Tidigare hade han förbisett att kommentera droger, andliga blackouter, mentala fyllor, mentala blackouter, planerade och försöksvis genomförda självmord, etc. Dessa inkluderades i den reviderade boken, liksom kommentarer om sinnesro och en revidering av kapitlet om rädsla i det fjärde steget. (5)\nNär Dr Bob frågade hur mycket han var skyldig för de reviderade exemplaren fick han veta att de var kostnadsfria. De skickades till Dr Bob som en mer fullständig tolkning av programmet och var avsedda för hans granskning och kritik. Närhelst Dr Bob ville ha fler behövde han bara be om det. Återigen var Webster tacksam för förfrågan från Fort Lauderdale, eftersom ett visst antal måste säljas för att hålla igång det hela. Vi går inte riktigt plus minus noll, men det är en form av sponsorskap, och ekonomin är inte en avgörande faktor så länge vi inte går för mycket back.\nOriginalet på engelska kan hittas här.\nBrev från Bill W till Ed W # Ed Webster, en av grundarna av Nicollet-gruppen i Minneapolis, började 1942 hålla studieklasser i ”De tolv stegen” för andra medlemmar i den lokala gemenskapen. År 1946 rapporterade The Grapevine att 75 % av gruppens medlemmar hade uppnått tillfrisknande, enligt gruppens egna register. Denna fenomenala framgång tillskrevs till stor del Eds insatser. Ed och Barry Collins, en annan av grundarna av AA i Minneapolis, beslutade att samla föreläsningarna i en liten publikation som ursprungligen bar titeln The Twelve Steps men som senare fick smeknamnet ”The Little Red Book”.\nÄven om The Little Red Book aldrig officiellt ingick i AA:s kanon av konferensgodkänd litteratur, fick den stöd av både Dr Bob, som var delaktig i dess tillkomst, och av Bill W. Bill W. skrev till Barry Collins om boken från Minneapolis i november 1950:\nThe Little Red Book fyller sannerligen ett tydligt behov och har stor spridning. Därför är dess användbarhet utom allt tvivel. AA har en given plats för en sådan bok. En dag kanske jag själv försöker skriva en introduktionsbok, vilken jag hoppas kan utgöra ett fint komplement till The Little Red Book. Här på stiftelsen är vi inga poliser; vi är en servicetjänst och AA-medlemmar är fria att läsa vilken bok de vill.\nDen här månadens bidrag från arkivet är ett brev daterat den 31 maj 1949 från Bill W. till Ed Webster, där han tackar honom för hans bidrag till gemenskapen.\nOriginalet på engelska kan hittas här.\nUtdrag ur Back to Basics av Wally P. (s. 23 – Utvecklingen av AA:s nybörjarmöten) # År 1946 gav Barry C. och Edward W. ut An Interpretation of the Twelve Steps of the Alcoholics Anonymous Program, vilken senare fick namnet The Little Red Book. Vid den tiden hade Barry och Ed lett nybörjarmöten i nästan två år i Nicollet-gruppen i Minneapolis, Minnesota.\nI författarnotisen står det:\n”Tolkningen av de 12 stegen i Anonyma Alkoholisters program utarbetades från en serie anteckningar som ursprungligen användes vid diskussionsmöten om de tolv stegen för nya AA-medlemmar. Den visade sig vara mycket effektiv och hjälpsam. Många grupper antog den genom att använda stencilerade kopior. Efterfrågan på Tolkningen i bokform från både individer och grupper gjorde att en tryckning blev tillrådlig.”\nBarry C. och Ed W. fortsatte att ge ut The Little Red Book under de kommande tjugo åren. (Hazelden har gett ut en reviderad version av boken sedan 1957.) Vissa av de senare Coll-Webb-tryckningarna hade ett skyddsomslag med följande inskription:\n”Få böcker kan uppvisa en större historia av ödmjukt tjänande än The Little Red Book, med vilken så många medlemmar har tagit sina första lärospån inom AA.”\nDetroit-häftet # Det kom så många nykomlingar under början av 1940-talet att de mer erfarna medlemmarna år 1943 fann att de var för få för att kunna förklara programmet tillräckligt för var och en enskilt, så som de hade gjort när Anonyma Alkoholister först startade. Därför startade man i juni 1943 nybörjarmöten (Beginners Meetings), där en grupp medlemmar med en viss tids erfarenhet av programmet satt längst fram som en panel, vända mot nykomlingarna som alla var samlade i rummet. De läste upp introduktionsmaterial som de hade skrivit och lät sedan nykomlingarna ställa frågor.\nDetta material sammanställdes först i Detroit 1943. Ett exemplar av deras material lånades senare och användes av AA-grupperna i Washington D.C., vilket gör att det i den tidiga AA-litteraturen ibland också omtalas som ”Washington D.C.-häftet” (The Washington D.C. Pamphlet). Faktum är att den första tryckta versionen (om än troligen med bara några månaders marginal) sannolikt gavs ut i Washington D.C. Detta häfte publicerades senare även på västkusten, där det ibland är känt under namnet på den ena eller andra orten i den delen av landet. Men ursprungligen var det en produkt av de tidiga AA-grupperna i Detroit, vilket styrks av Detroits historik över hur AA tog sin början i den staden. Det är därför det så ofta kallas för ”Detroit-häftet”.\nDenna introduktion till stegen gavs ursprungligen ut som ett tjugosidigt häfte under AA:s barndom, och det är ett utmärkt exempel på tidig, traditionell AA-undervisning. Originalversionen går fortfarande att få tag på från Alcoholics Anonymous of Greater Detroit, 380 Hilton Road, Ferndale MI 48220. Detta nytryck har gjorts utifrån ett originalhäfte.\nAn Interpretation of our Twelve Steps The Detroit Pamphlet. — Sida 23 i boken Back to Basics av Wally P. ","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/posts/historian-om-den-lilla-roda-boken/","section":"Texter \u0026 Reflektioner","summary":"Historien om hur Ed Websters klassiska studiebok The Little Red Book växte fram ur AA:s tidiga nybörjarmöten i Minneapolis, samt brevväxlingen med Dr. Bob och Bill W.","title":"Historien bakom The Little Red Book","type":"posts"},{"content":" ”Vi eftersträvar andliga framsteg snarare än andlig fullkomlighet.” — Anonyma Alkoholister, s.53 ","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/","section":"Sådan vi uppfattade Honom","summary":" ”Vi eftersträvar andliga framsteg snarare än andlig fullkomlighet.” — Anonyma Alkoholister, s.53 ","title":"Sådan vi uppfattade Honom","type":"page"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/","section":"Tags","summary":"","title":"Tags","type":"tags"},{"content":"Här samlas översatta brev, utdrag och reflektioner kring de tolv stegen.\n","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/posts/","section":"Texter \u0026 Reflektioner","summary":"Här samlas översatta brev, utdrag och reflektioner kring de tolv stegen.\n","title":"Texter \u0026 Reflektioner","type":"posts"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/the-little-red-book/","section":"Tags","summary":"","title":"The Little Red Book","type":"tags"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/%C3%B6vers%C3%A4ttning/","section":"Tags","summary":"","title":"Översättning","type":"tags"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/andligt-uppvaknande/","section":"Tags","summary":"","title":"Andligt Uppvaknande","type":"tags"},{"content":"Av Tom P. Jr.1\nDet första och största budet i lagen är: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Det var ett rejält bud. Ta bara delen om att älska Herren med all vår kraft. Hur ska vi kunna älska honom när vi inte ens kan komma ihåg honom i mer än några sekunder i taget medan vi sköter våra dagliga sysslor varje dag?\nOm vi inte kan komma ihåg Gud gör det väldigt lite nytta att tala om att vara i medveten kontakt med honom. Det finns ingen chans att vi i vårt normala tillstånd av andlig sömn någonsin bara ska glida eller driva in i att bli vakna för hans närvaro. Eftersom vägen till andligt uppvaknande finns ovanför oss, kommer allt drivande vi gör bara att vara ett drivande under den.\nMen just vid denna punkt kan vi ta en räddande läxa från det vanliga livet. När vi behöver något från en hög hylla ger vi inte upp om det är utom räckhåll; vi hämtar en stege. Och precis som det finns trä- och metallstegar som låter oss nå över våra huvuden i fysisk bemärkelse, finns det också andliga stegar som gör det möjligt för oss att höja oss över oss själva till den medvetandenivå där det är möjligt att först komma ihåg Gud, sedan känna honom och slutligen älska honom.\nDessa speciella stegar är grundläggande utrustning i varje riktig andlig skola. De består av anvisningar om hur man ska leva, men inte bara slumpmässiga anvisningar. De är kompletta instruktionsprogram där alla delar hakar i varandra och är inbördes beroende på exakt samma sätt som pinnarna på en fysisk stege hålls ihop.\nAndliga stegar antar olika former för olika människor i olika tider. Den mosaiska stegen är en serie bud; Jesu stege är en grupp extatiska uttalanden (saligprisningarna översätts mest exakt: ”Åh, vilken lycksalighet för de fattiga!\u0026hellip; Åh, vilken lycksalighet för de ödmjuka! Åh, vilken lycksalighet för dem som håller fred!”\u0026hellip; osv.); S:t Benedictus stege är en samling regler för en klostergemenskap; den chassidiska stegen är en samling epigram uttalade av de stora rabbinerna från det 18:e århundradets väckelse inom den europeiska judendomen.\nMen alla dessa stegar är århundraden gamla. Hur är det med vår egen tid? Finns det ingen stege som är särskilt utformad för att passa den moderna människans egensinniga behov?\nDet finns en, och bara en som vi känner till: Anonyma Alkoholisters tolv steg. Nästan ingen utanför AA misstänker den kraft som stegen har att förändra vilket mänskligt liv som helst. Inte ens inom gemenskapen är stegens fulla innebörd allmänt känd, och den blir allt mindre känd för varje år. För att förstå vad stegen verkligen är behöver vi först veta något om hur de kom till.\nEn kväll i början av 1939 satt en man i sovrummet i sitt hem i Brooklyn och försökte samla sina tankar och få ner dem på papper. Han var en man i mängden i en vanlig miljö, som kämpade med en uppgift som han inte kände någon entusiasm för den kvällen. Och ändå kom det ur hans ansträngningar det i särklass mest kraftfulla och praktiskt hjälpsamma andliga direktivet i vår tid. Orden han skrev på mindre än en timmes tid har räddat livet och förståndet på miljontals män och kvinnor.\nMannens namn var Bill Wilson. Han skulle senare bli hedrad, respekterad och älskad som medgrundare av den enormt framgångsrika gemenskapen Anonyma Alkoholister. Men 1939 var AA bara en okänd grupp alkoholister i New York-området och en annan i Akron, Ohio-området. Sällskapet var i stort sett okänt och dess framtid var osäker.\nBill hade arbetat på en bok om den unga och än så länge namnlösa rörelsen. Allt eftersom varje kapitel utformades gav han det till grupperna för deras reaktioner. Kritiken från alkoholisterna i New York hade varit så hård att författaren (som aldrig tidigare försökt skriva en bok) började tappa modet. Med Bills egna ord:\nTjafset om de fyra kapitlen som redan var färdiga hade verkligen varit oerhört. Jag var utmattad. Många dagar kände jag för att kasta boken ut genom fönstret.\nJag var i denna allt annat än andliga sinnesstämning den kväll då Anonyma Alkoholisters tolv steg skrevs. Jag var arg och trött rakt igenom. Jag låg i sängen på Clinton Street 182 med pennan i handen och ett skrivblock på knät. Jag kunde inte koncentrera mig på uppgiften, än mindre lägga min själ i den. Men här var en av de saker som måste göras. Långsamt kom mitt sinne i någon sorts fokus.\nAlltsedan Ebbys besök hos mig hösten 1934 hade vi gradvis utvecklat vad vi kallade ”det muntliga programmet”. De flesta av de grundläggande idéerna hade kommit från Oxfordgrupperna, William James och dr Silkworth. Även om det var underkastat avsevärd variation, kokade allt ihop till ett ganska konsekvent förfarande som omfattade sex steg. Dessa var ungefär som följer:\nVi erkände att vi var besegrade, att vi var maktlösa gentemot alkoholen. Vi gjorde en moralisk inventering av våra brister eller synder. Vi bekände eller delade våra brister med en annan person i förtroende. Vi gottgjorde alla dem som vi hade skadat genom vårt drickande. Vi försökte hjälpa andra alkoholister, utan tanke på belöning i pengar eller prestige. Vi bad till vilken Gud vi än trodde fanns om kraft att praktisera dessa föreskrifter. Detta var kontentan av vad vi hösten 1938 berättade för nykomlingar. Flera av Oxfordgruppernas andra idéer och inställningar hade definitivt förkastats, inklusive alla som kunde dra in oss i teologiska kontroverser. I viktiga frågor fanns det fortfarande betydande oenighet mellan synsätten i öst och mellanvästern. Våra medlemmar där ute var fortfarande aktiva medlemmar i Oxfordgruppen, medan vi i New York hade dragit oss ur ett år tidigare. I Akron med omnejd talade de fortfarande om Oxfordgruppernas absoluter: absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek. Den dosen befanns vara för stark för New York-borna, och vi hade övergett dessa uttryck. Men vi alla, i öst och väst, lade allt större vikt vid dr Silkworths uttryck för att beskriva alkoholistens dilemma: besattheten plus allergin. Vid det här laget visste vi av erfarenhet att den nya prospekten var tvungen att acceptera Steg Ett för att komma någonstans över huvud taget.\nJust den här kvällen, när mina tankar gick igenom denna utveckling, verkade det för mig som om programmet fortfarande inte var tillräckligt konkret. Det kunde dröja länge innan läsare av boken på avlägsna platser och i främmande länder kunde kontaktas personligen. Därför behövde vår litteratur vara så tydlig och heltäckande som möjligt. Våra steg måste vara mer explicita. Det fick inte finnas ett enda kryphål genom vilket den bortförklarande alkoholisten kunde slingra sig ut. Kanske borde våra sex bitar av sanning brytas ner i mindre delar. På så sätt kunde vi bättre ställa den avlägsna läsaren mot väggen, och samtidigt kanske vi kunde bredda och fördjupa de andliga innebörden av hela vår presentation. Så vitt jag kan minnas var detta allt jag hade i åtanke när skrivandet började.\nTill slut började jag skriva. Jag siktade på att utforma mer än sex steg; hur många fler visste jag inte. Jag slappnade av och bad om vägledning. Med en hastighet som var häpnadsväckande, med tanke på mina upprörda känslor, färdigställde jag det första utkastet. Det tog kanske en halvtimme. Orden fortsatte bara att komma. När jag väl stannade upp numrerade jag de nya stegen. De blev sammanlagt tolv. På något sätt verkade detta antal betydelsefullt. Helt utan rim eller reson kopplade jag dem till de tolv apostlarna.\nBill Wilson var en av vår tids stora män. När jag växte upp tillbringade jag regelbundet söndagsmorgnar med mina föräldrar i hans hem i Bedford Village, New York (detta var elva år efter dagarna på Clinton Street, ca: 1949) för att lyssna på när han talade om AA, Gud och en hel rad fascinerande ämnen med min far och andra gamla AA-veteraner. Bills personliga närvaro gjorde ett oerhört intryck på mig då. Som nioåring analyserade jag inte sådana saker. Bill kändes och lät helt enkelt som en jätte till man. Dessa diskussioner framstod för mig som högtidliga tillfällen. Jag kan fortfarande minnas familjen Wilsons dunkelt upplysta vardagsrum med dess bjälktak, de vuxna i mitten av rummet – Bill ofta stående vid den stora golvradiatorn som avgav en enorm stötvåg av varmluft i kallt väder – och vi barn åt sidan i hörnet. Fragment av dessa samtal har blivit kvar hos mig under alla år däremellan.\nI och omkring AA finns det hundratals, och tusentals, som kan vittna mer levande än jag om Bills storhet. Han var en helt enkelt fantastisk människa.\nMen han var inte tillräckligt stor för att på egen hand sätta ihop de Tolv Stegen.\nDe kunde bara ha kommit från inspiration, från inblåsningen av en Ande som var större än Bill, större än AA-rörelsen, mer intelligent än den smartaste eller bästa enskilda person eller grupp av personer som någonsin funnits. Bill förberedde sig för vad som hände omedelbart i förväg när han ”slappnade av och bad om vägledning”. I en bredare bemärkelse var hela hans liv under de föregående tre åren en förberedelse för det ögonblicket – överlämnandet till Gud på Towns Hospital, tillfrisknandet från alkoholismen, den heroiska uppoffringen i att dygnet runt finnas till hands för andra alkoholister utan tanke på egen vinning, och rollen som barnmorska när gemenskapen Anonyma Alkoholister föddes.\nStegen i sig kan inte förklaras på annat sätt än som produkten av inspiration. De är en unik och värdefull formulering av ett program för pånyttfödelse i vår tid. Deras kraft att förvandla livet för galna, förnedrade och nedbrutna människor intygas av miljontals nyktra alkoholister. De Tolv Stegen är det Program de använde, den uppsättning instruktioner som satte deras liv tillbaka på spåret.\nMen stegen är mer än bara en vägledning för att rehabilitera alkoholister. De rymmer en långt större potential att förvandla mänskliga liv. Rehabiliteringen av alkoholismen sker inte som slutresultatet av stegen, utan som en biprodukt. Det centrala syftet med stegen formuleras i det tolfte steget som ett andligt uppvaknande. Inte avhållsamhet från alkohol, utan ett andligt uppvaknande. Nykterheten är en biprodukt av den processen.\nStegen är ett program för inget mindre än en fullständig livsförändring. De är en ritning för den vändning i det djupaste inre av en människas väsen som förvandlar henne från ett blott mänskligt djur till ett Guds barn. Detta är andlig omvändelse, i egentlig mening. De Tolv Stegen är ett välbeprövat program för att skola människor att genomgå denna djupgående förändring. Under de senaste 85 åren har de åstadkommit äkta och permanenta omvändelser hos miljontals män och kvinnor – många av dem de mest osannolika tänkbara kandidaterna för en sådan vändning.\nÄven vid spontan omvändelse är ett program oundgängligt om det nya livet ska kunna upprätthållas. Omvändelseupplevelsen är aldrig ett självändamål. Den är alltid början på en process. Det är därför världens stora andliga traditioner kallar den för en födelse. Utan en efterföljande förankring i ett autentiskt program kan även en helt äkta omvändelseupplevelse urarta i egoistisk villfarelse, spåra ur i emotionell obalans eller sväljas av världslig glömska.\nTecknet på inspiration i AA-programmet är ingenstans tydligare än i dess namn: de Tolv Stegen. Steg är något du tar när du går uppför en trappa eller stege. De Tolv Stegen är en stege som börjar i sörjan av ett vanligt, självrådigt, självcentrerat och urspårat liv, och stiger upp i gudsmedvetandets ljusfyllda riken.\nAlla stegar till gudsmedvetande är kamouflerade för att hålla de ljumma, de halvseriösa och de rent nyfikna borta. Det finns hinder som måste övervinnas innan stegen kan tas i bruk. Den som stöter på dessa hinder kan få för sig att Gud, eller de som står på stegen, bara gör det svårt för dem. Men den verkliga förklaringen finns på ett helt annat håll. Gud vill i sin barmhärtighet sörja för ett skydd mot det slags allvarliga skada som kan uppstå när människor som faktiskt inte menar allvar kommer i kontakt med en högre nivå av andligt uppvaknande i ett oförberett och profant tillstånd.\nAtt vara redo att använda en andlig stege kräver inte att vi är perfekta, eller ens särskilt goda. Tvärtom finns dessa stegar till uttryckligen för människor i nöd eller svårigheter. Vad som krävs är att vi befrias från våra ömt vårdade illusioner om självtillräcklighet och egna förtjänster.\nNär det gäller de Tolv Stegen antar skyddsmekanismen intressanta och oväntade former. Stegen är varken mystiska eller komplicerade som stegarna i många av mysterieskolorna. Tvärtom; de är formulerade på ett enkelt och rakt språk. Just deras enkelhet är ett stort hinder för dem som anser sig vara sofistikerade, välutbildade eller bara ”med sin tid”.\nHär talar jag av egen erfarenhet. Trots att jag tidigt kom i kontakt med AA-visdomen utvecklade jag själv alkoholproblem i min tidiga tjugoårsålder. Efter att ha spjärnat emot ett tag erkände jag mina problem, tog kontakt med AA och började gå på möten. Vid många av dessa diskuterades de Tolv Stegen. Jag hade studerat andlighet seriöst i nio år – före och genom hela min period av hårt krökande. Från 14 års ålder och framåt hade jag ägnat mig åt kontinuerliga, ofta intensiva självstudier i andliga och religiösa frågor. Som student vid Yale fokuserade jag starkt på religionskurser. Jag var tertiar i en religiös orden, och under en tid var jag kandidat till prästämbetet. Kort sagt, jag inbillade mig inte bara att jag kunde något om andliga frågor, det gjorde jag verkligen.\nNär AA-medlemmar, många av dem lågutbildade, började ge mig råd om de Tolv Stegen – särskilt stegen som handlar om Gud – kunde jag knappt lägga band på min otålighet och irritation. Det var pinsamt att bli utsatt för föreläsningar om begrepp som jag redan behärskade. Det var förödmjukande att bli ombedd att ta denna förskoleaktiga och slagordspräglade version av teser på allvar, frågeställningar som jag hade fördjupat mig i tillsammans med samtidens stora och nästintill stora lärda. Det var ytterst nära att jag inte klarade av att svälja det. Med största möda och stort obehag sänkte jag mig till dessa målarmästares och fiskeredskapshandlares nivå och ansträngde mig för att ta in vad de sade.\nVad de i princip sade var att jag borde lägga de fina teorierna åt sidan ett tag och göra de enkla sakerna som föreslogs i stegen, i exakt den ordning och på det sätt som de var skrivna.\nJag hade bara blivit tilltalad på det sättet en gång tidigare i mitt liv, i armén när jag på något sätt inkallades som menig i stället för överste. I armén tog jag inte till mig det. I AA gjorde jag det. Skillnaden var att när jag kom till AA var jag så rädd att förlora förståndet att jag var beredd att göra som jag blev tillsagd – även om det inte verkade som en så lysande idé. Och stegen verkade verkligen inte lovande. Hur kunde något så enkelt, så banalt, ha något egentligt djup?\nGudskelov att jag var rädd. Hade jag inte varit det är jag säker på att jag bara skulle ha studsat av och kanske för alltid gått miste om möjligheten att lära mig vilken kraft som finns i dessa tolv enkla instruktioner. Under mina nio år i AA har jag sett otaliga människor misslyckas med att förstå programmet, misslyckas med att klättra uppför stegen, för att de var ’för smarta’ för det.\nEn annan kamouflerad aspekt av stegen är det tillåtande sätt som de presenteras på. Mose tio steg (sannerligen en hög stege) gavs till Israel i form av bud. Vad Israels folk fick veta var: gör det här – punkt. De Tolv Stegen läggs fram som förslag. Det är ett stort steg tillbaka från ’gör dem, annars\u0026hellip;’, och ett stort steg i riktning mot ’gör vad du vill’. Bill beskriver den process som ledde fram till detta mjukare förhållningssätt:\nStrax innan manuskriptet var färdigt ägde en händelse av stor betydelse för vår framtid rum. Just då verkade det bara som ännu en strid om boken. Platsen var Henrys kontor i Newark, där det mesta av skrivandet hade gjorts. Närvarande var Fitz2, Henry3, vår fantastiska lilla sekreterare Ruth och jag själv. Vi grälade fortfarande om de Tolv Stegen. Under hela denna tid hade jag vägrat att vika en tum när det gällde dessa steg. Jag ville inte ändra ett ord i det ursprungliga utkastet, där jag, som ni minns, konsekvent hade använt ordet ’Gud’, och på ett ställe användes uttrycket ’på våra knän’. Att be till Gud på sina knän var fortfarande djupt stötande för Henry. Han argumenterade, han bönade, han hotade. Han citerade Jimmy4 för att få stöd. Han var helt övertygad om att vi skulle skrämma bort alkoholister i tusental när de läste dessa Tolv Steg.\nSå småningom började både Fitz och Ruth se det berättigade i hans argument. Även om jag först vägrade lyssna på det örat, började vi till slut tala om möjligheten till en kompromiss. Vem som först föreslog de faktiska kompromissorden vet jag inte, men det är ord som är välkända överallt inom AA idag: I Steg Två beslutade vi att beskriva Gud som en ’Makt större än oss själva’. I Steg Tre och Elva satte vi in orden ’Gud så som vi förstod Honom’. Från Steg Sju tog vi bort uttrycket ’på våra knän’. Och som en inledande mening till alla stegen skrev vi dessa ord: ’Här är de steg vi tog och som föreslås som ett tillfrisknandeprogram’. AA:s Tolv Steg skulle bara vara förslag.\nSådana var de slutgiltiga eftergifterna till dem med liten eller ingen tro; detta var våra ateisters och agnostikers stora bidrag. De hade breddat vår portal så att alla som lider skulle kunna stiga in, oavsett vad de trodde eller inte trodde.\nVisst fanns Gud med i våra steg, men Han uttrycktes nu i ord som vem som helst – precis vem som helst – kunde acceptera och pröva. Otaliga AA-medlemmar har sedan dess vittnat om att de utan detta stora bevis på vidsynthet aldrig någonsin skulle ha kunnat sätta sin fot på någon väg till andlig utveckling eller ens närmat sig oss från första början. Det var ännu en av försynens fullträffar.\nAll erfarenhet inom AA stöder Bills syn på att kompromissversionen av stegen gynnade gemenskapen oerhört genom att öppna dess dörrar för väldigt många alkoholister som annars inte skulle ha låtit sig övertygas. Men denna vinst uppnåddes inte utan en motsvarande förlust. Utan tvekan har fler människor gett programmet ett försök än vad som annars hade varit fallet. Men långt färre har arbetat sig igenom hela det livgivande programmet som pionjärerna hämtade sin kraft ur.\nInom AA växte det snabbt fram en utbredd praxis att ta stegen ’som på en buffé’ (cafeteria-style) – att ta vad man gillade och lämna resten. När allt kommer omkring var de ju bara förslag. Så här fungerade buffémodellen: Om jag händelsevis gillade förslag ett och tolv, fint, då följde jag dem. Om jag inte var helt säker på två, tre och elva, kunde jag slarva med dem i ett år eller så. Och om jag rent ut sagt inte köpte steg fyra till tio, lät jag dem helt enkelt vara och argumenterade till och med emot dem. Det visade sig att många kunde ta sig an stegen på det här sättet och hålla sig nyktra. Men det visade sig också att många inte kunde det. Och även de som lyckades behålla nykterheten med sina självvalda, urvattnade versioner av stegen gick miste om programmets grundläggande löfte – vilket är något som sträcker sig långt bortom ren nykterhet, nämligen ett andligt uppvaknande.\nVi måste vara helt tydliga med detta: för många av oss kommer den lättare, mjukare vägen – buffémodellen – inte att fungera. Vi behöver en riktig stege. Och de Tolv Stegen utgör en stege först när de tillämpas troget, som en organisk helhet. Hur mycket ansträngning vi än lägger ner på elva av dem kan det inte kompensera för att vi underlåter att arbeta med ett enda.\nEtt varningens ord är dock på sin plats här. Ingen analogi är perfekt, och vår bild av stegen är inget undantag. De Tolv Stegen behöver inte, och bör i många fall inte, tas i strikt ordningsföljd. Ibland hör man folk säga på AA-möten: ’Jag är inte redo att ta det femte steget, så jag förstår inte hur jag skulle kunna göra arbete i det tolfte steget (att hjälpa andra).’ Detta är ren och skär nonsens. I själva verket är insatser i det tolfte steget ett av de allra bästa sätten att göra oss redo för några av de tidigare stegen som skrämmer oss.\nDet bästa sättet att ta stegen är att arbeta med hela programmet – att tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter så gott det går, en dag i taget. Dr Bob, AA:s andre medgrundare, tog det nionde steget under sin allra första nyktra dag. Och Bill tog det fjärde och femte innan han skrevs ut från sjukhuset där han avgiftades, när han fick den andliga upplysning som ledde till AA:s födelse. Om du har en tendens att vara impulsiv och är rädd för att tillämpa stegen på ett dumt sätt, stäm av dina idéer om hur du ska gå till väga med en klokare och mer erfaren vän. Men skrid sedan till verket.\nVi måste klättra uppför stegen med ödmjukhet, men inte med ängslighet. Hur skrämmande vi än föreställer oss att de obestigna höjderna är, finns det i verkligheten ingenting som är lika mycket att frukta som sörjan av förtvivlan, kaos och förödelse längst ner vid dess fot.\nFör dem som väljer att klättra är löftet kanske det mest storslagna i vår tid. Vi behöver inte förtäras av rädsla, depression, tvångstankar och skuld. Vi behöver inte nöja oss med meningslösa, otillfredsställande och andra klassens liv. Vi behöver inte förbli jordbundna. Vi har en enkel och effektiv väg till ett högre liv, en stege med tolv steg in i gudsmedvetandets solbelysta rike. Det krävs ingen stor tro för att arbeta med Tolvstegsprogrammet. Dess kraft har redan bevisats i otaliga liv – de flesta av dem i det närmaste hopplösa, för att inte tala om oandliga. Och riskerna med klättringen är små. Det enda vi riskerar att förlora är vårt elände.\nBåda citaten i denna artikel är hämtade från Alcoholics Anonymous Comes of Age (New York, NY., 1957: AA Publishing, Inc.)\nOriginalet på engelska kan hittas här.\nTom P. Jr. (1939–2013) blev nykter 1964. Han är son till Tom P. som hjälpte Bill W. att skriva 12 steg och 12 traditioner och AA blir myndigt. Hans historia finns i artikeln Programmet är en flytväst.\u0026#160;\u0026#x21a9;\u0026#xfe0e;\nFitz var den tredje personen som blev nykter i New York oktober 1935. Han är personen i sängen som får den storartade tanken: ”Vem är du att påstå att det inte finns någon Gud?” på sida 49 i Stora Boken. Han avled i cancer oktober 1943.\u0026#160;\u0026#x21a9;\u0026#xfe0e;\nHenry G. Parkhurst var den andra personen som blev nykter i New York i oktober 1935. Hans smeknamn var Hank, skrev kapitlet ”Till Arbetsgivare” i Stora Boken och var slutredaktör för Stora Boken. Man brukar säga utan Bill W. ingen stor bok, utan Hank ingen stor bok. Han började dricka igen september 1939 och hade problem resten av sitt liv att återfå sin nykterhet. Han avled 1954.\u0026#160;\u0026#x21a9;\u0026#xfe0e;\nJim Burwell blev nykter i juni 1938. Han heter Ed i den sista historien i tredje traditionen. Han bodde hemma hos Henry. Han var en stark bidragande orsak till att agnostiker och ateister hade lättare att komma in till AA. Han avled i september 1974.\u0026#160;\u0026#x21a9;\u0026#xfe0e;\n","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/posts/tolvstegs-stegen-till-gudsmedvetande/","section":"Texter \u0026 Reflektioner","summary":"Tom P. Jr. beskriver hur AA:s tolv steg kom till och hur de fungerar som en andlig stege till gudsmedvetande och ett andligt uppvaknande.","title":"Tolvstegs-stegen mot gudsmedvetande","type":"posts"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/tom-p.-jr./","section":"Tags","summary":"","title":"Tom P. Jr.","type":"tags"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/gemenskapen/","section":"Tags","summary":"","title":"Gemenskapen","type":"tags"},{"content":" Av Tom Powers Den avgörande betydelsen av en stor vändpunkt i ens liv missas ofta när den sker och känns igen först i efterhand. En onsdagskväll i oktober 1941 var ett trettiotal män och kvinnor samlade i ett litet rum i East Tower i County Center-byggnaden i White Plains, New York. När jag gick in i rummet – det var mitt första AA-möte – hade jag ingen aning om omfattningen av den förändring jag utsatte mig för.\nDet är sant att jag sökte hjälp och halvt förväntade mig att finna den där. Men trots det hade jag ingen möjlighet att veta eller gissa att jag höll på att passera en vattendelare, en stor gräns, på vars andra sida mitt liv skulle bli totalt förändrat – ändrat på vissa sätt som jag fann behagliga och lönande, men också förvandlat på andra sätt som jag först inte hade kunnat föreställa mig, och som jag varken hade visionen eller hjärtats storhet nog att önska mig.\nVid det första mötet var jag både mottaglig och motsträvig. Det är fullt möjligt att vara båda delarna samtidigt, och de flesta nykomlingar är det. Jag var mottaglig för att jag behövde och ville ha hjälp. Jag var en svår drinkare, nyss utkommen från min andra vända på mentalsjukhus på fjorton månader, med lukten av metrazol (en kemikalie som förr användes för att framkalla kramper vid chockbehandling) fortfarande färsk i näsan och med den klara insikten att tvångsmässigt drickande var orsaken till mina problem. Jag ville sluta dricka, och jag hade fått höra att människorna i det här rummet visste hur man gjorde. Och medan mötet fortskred fann jag mig själv tro på att de faktiskt visste hur man gjorde det som jag upprepade gånger försökt men misslyckats med: att säga nej till det första glaset. Så jag lyssnade på vad de sade och tog det på allvar.\nJag var motsträvig eftersom vissa av de saker det talades om verkade helt overkliga för mig. I mina ögon var Gud overklig, och därför var bön och meditation overkliga. Jag argumenterade inte öppet om dessa saker. Jag ignorerade dem helt enkelt och fortsatte komma till mötena, eftersom jag ville ha den sortens hjälp som dessa människor kunde ge mig.\nDet finns två stora, levande verkligheter i Anonyma Alkoholister: Gemenskapen och Programmet. Att jämföra dessa två är som att jämföra ditt högra och vänstra ben; båda är nödvändiga om du ska kunna klättra stadigt och behålla balansen på vägen mot tillfrisknande.\nDet var Gemenskapen som framstod som störst för mig i början, så stor att jag lät Programmet hamna på en farligt försummad andraplats. Jag tyckte om mötena från start. Jag tyckte om människorna, samtalen och att hjälpa andra; från första stund var 12:e stegs-arbete viktigt för mig. Genom denna aktivitet flödade rörelsens styrka och sanning in i mig. Jag blev nykter och förblev nykter, och mitt liv började förändras på slående sätt. Mitt jobb började gå bra. Mitt hemliv förbättrades avsevärt och vackert. Jag började uppleva glädje i vardagliga ting som jag inte känt sedan barndomen.\nSamtidigt hörde jag förstås talas om de tolv stegen och jag fick en viss förståelse för dem. Jag praktiserade det som verkade gälla mig och ignorerade resten, och eftersom min ateism förblev oförändrad, ignorerades en stor del av Programmet. Resultatet blev att Anonyma Alkoholister för mig innebar en stor dos av Gemenskapen tillsammans med ett mycket begränsat utövande av ett stympat Program. För denna obalans fick jag betala ett högt pris.\nEfter några månaders nykterhet började jag dricka igen, och trots ihärdigt arbete i Gemenskapen – täta mötesbesök och stor aktivitet med att försöka hjälpa andra – lyckades jag inte återfå min nykterhet. Under flera år fortsatte drickandet, och även om jag trodde på Gemenskapen och arbetade hårt i den under hela den tiden, var den verkningslös för mig. Verkningslös när det gällde att behålla nykterheten. Den var dock effektiv i att ge mig tillräckligt med hopp och förstånd för att fortsätta försöka, fortsätta gå på möten och hålla kontakten med mina AA-vänner.\nOch så en dag såg jag vad mitt problem var. När jag låg i en sjukhussäng på ett behandlingshem veckan efter påsk 1946, såg jag något som jag varit blind för tidigare. Jag såg betydelsen av Programmet. Jag såg att jag hade försökt ersätta Programmet med Gemenskapen, och att man helt enkelt inte kan göra så och komma undan med det. Återigen, det är som att försöka ersätta ett av sina ben med det andra; man kan inte gå på det viset.\nDenna process av klarsyn fortsatte i några dagar. Jag såg att Programmet betyder exakt vad det säger, och att man inte kan ändra det eller vrida på det för att passa sina fördomar eller gamla idéer och fortfarande förvänta sig att det ska fungera. Det är vad det är, och dess kraft kommer från just det – från vad det är. Det är en gudomlig destillation av hård erfarenhet som inte kan ändras eftersom det är sant som det står skrivet, och eftersom de förändringar som en dåre som jag vill göra i det förfalskar det. Det fungerar för att det är sant, och naturligtvis fungerar det inte när det förfalskas.\nFör första gången under alla mina år i AA tog jag kortet i min hand och läste de tolv stegen noggrant, långsamt, och försökte förstå vad de faktiskt säger. Jag började göra detta varje dag. Jag läste också den Stora Boken och studerade den för vad den är: en lärobok i hur man tillämpar stegen.\nDetta närmande till Programmet intensifierade kraftigt min första kärlek, min kärlek till bröderna – min glädje i Gemenskapen. Nu samarbetade de två benen, och jag gick äntligen i välsignad nykterhet, en dag i taget, dag efter dag efter dag, med stor tacksamhet till Gud.\nJag vet inte exakt när mina intellektuella pretentioner och fördomar mot Gudomen började smälta. Även när man misslyckas i Gemenskapen gör den en gott. Jag hörde många människor – många av dem mycket intelligenta – säga att Gud hade hjälpt dem. Och efter ett tag – jag vet inte riktigt hur – klev jag ner från mina höga hästar. Och detta var hemligheten. Detta var vad som öppnade mitt sinne och mitt hjärta för kraften i Programmet.\nOch nu, många nyktra år senare, har min värdering av Programmet ökat gränslöst för varje dag, tillsammans med min ständigt fördjupade kärlek till Gemenskapen.\nProgrammet är ingen slump och ingen obetydlig händelse i en rörelses tillväxt. Det är ett landmärke i en av vår tids stora utmätningar av nåd. Utan Programmet skulle Gemenskapen aldrig ha startat, och utan Programmet skulle Gemenskapen säkerligen inte ha överlevt. Programmet är skatten i åkern.\nDenna säregna sammanställning av andliga principer – detta kärva, kompakta, benhårt avskalade koncentrat av den kunskap som krävs för att en missbrukare ska tillfriskna – denna vackert disciplinerade, radikalt enkla men ändå fullt tillräckliga redogörelse för vad en alkoholist måste göra för att återfå sitt förstånd – dök inte upp, och kunde inte ha dykt upp, i det vanliga mänskliga händelseförloppet. Det kan bara förstås som inspiration, en ingivelse av visdom från en högre nivå, en gåva till människan av paranormalt, övernaturligt kunnande och kraft som svar på ett desperat andligt behov.\nDe tolv stegens enkelhet är bedräglig för den oinvigde. Den både döljer och avslöjar en extraordinär vägkarta till Gud – och därmed till förstånd, ansvar och meningen med mänskligt liv. Det finns större kartor än de tolv stegen. Bibeln, till exempel, är omätbart större. Men det finns ingen som är så reducerad till det väsentliga – så fri från kontroversiella eller förvirrande element – och så väl inom räckhåll för förståelsen och det praktiska greppet för svaga människor, sjuka människor, trasiga människor och galna människor.\nDe tolv stegen är en flytväst för människor som drunknar i missbrukets hav. Och denna väst håller även andra typer av vilsna själar flytande i det hav av modern enfald och korruption som vi lever i – narkomaner, matmissbrukare, sexmissbrukare, de ångestfyllda och de deprimerade.\nEnkelt som det är, presenterar AA-programmet verkliga svårigheter att ta till sig, och dessa kan man inte ignorera ostraffat. Vilken vaken tolvåring som helst kan förstå vad Programmet säger. Men mången vuxen och mogen man och kvinna har misslyckats med att fatta dess budskap.\nDet främsta hindret för en praktisk förståelse av de tolv stegen tycks vara en attityd av intellektuell arrogans och överlägsenhet. Stegen talar inte till den som redan vet allt. De lämnar en sådan person att koka i sitt eget högmod och förakt. Budet i Nya Testamentet om att bli som ett barn är ytterst tillämpbart här. Och ingen mängd av yttre förödmjukelse kommer i sig själv att sänka ditt huvud lågt nog för att gå igenom denna port. Utöver den hjälp som en yttre katastrof kan ge dig – och den kan förstås vara stor – måste du fortfarande ödmjuka dig under Guds mäktiga hand för att se storheten och ta emot den stora kraften i de principer som finns i denna korta beskrivning av början på vägen till frihet.\nNäst efter arrogans – och kanske inte ens näst efter, utan snarare själva grunden för arrogans – är den infantila egenviljan ett hinder för en effektiv relation till Programmet. Många vuxna och nästan alla missbrukare bär med sig spädbarnets totalt självcentrerade krav och införlivar dem i sin vuxna livsstil. Om du måste få din vilja igenom i allt, då förblir Programmet bortom din fattningsförmåga och utom räckhåll, eftersom det är just överlämnandet av din personliga egenvilja till en Högre Krafts omsorg och till sanningens krav som Programmet föreskriver.\nEtt verkligt pånyttfödande Program, ett som är kapabelt att producera grundläggande och avgörande livsförändringar, är alltid resultatet av inspiration, parad med den typ av mänskliga förmåga som förmår ta emot, bearbeta och förmedla denna inspiration.\nKanske tror du att vilken någorlunda intelligent man eller kvinna som helst, med viss andlig träning och förståelse, skulle kunna sätta sig ner och arbeta fram ett program som vore i närheten av så effektivt som de tolv stegen. Tro mig, det är inte så. Jag har sett försöket göras, och jag har sett det misslyckas många gånger.\nEtt sista ord: Du kan ha det stora privilegiet att komma i kontakt med ett sant pånyttfödande Program – och ändå finna dig själv oförmögen att dra nytta av det, oförmögen att knyta an till det, oförmögen att arbeta effektivt i det. Det var, som du har sett, min egen situation under många år.\nDet finns ett sätt att bryta ett sådant dödläge, och återigen handlar det om att ödmjuka sig. En flytväst är inte till någon nytta om du inte tar den på dig. Och att ”ta på sig” Programmet innebär att följa det. Det är nyckelordet för hela problemet. Programmet är inte till för att diskuteras, stridas om, plockas isär eller ifrågasättas, och absolut inte för att modifieras eller ändras. Det är till för att följas. Att följa Programmet måste komma först, före alla andra överväganden i livet, oavsett hur kära eller krävande de är. Då – och endast då – kommer den räddande kraften till dig.\nOm författaren:\nDenna text är författad av Tom Powers, en förgrundsgestalt inom Anonyma Alkoholister och grundare av All Addicts Anonymous. Som en av de tidiga medlemmarna i AA var han en nära medarbetare till Bill Wilson och spelade en avgörande roll i utformandet av rörelsens centrala texter. Tom Powers bidrog till arbetet med de tolv stegen i boken ”Tolv Steg och Tolv Traditioner”, i historieskildringen ”AA blir myndigt” samt vid revideringen av den andra utgåvan av ”Stora Boken”. Hans livsgärning präglades av en orubblig övertygelse om att Programmet, i sin renaste form, är den nödvändiga flytvästen för varje människa som söker vägen från mörker till ljus.\nOriginalet på engelska kan hittas här.\n","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/posts/programmet-ar-en-flytvast/","section":"Texter \u0026 Reflektioner","summary":"Tom Powers berättar om balansen mellan Gemenskapen och Programmet, och varför de tolv stegen måste följas i sin helhet som en räddande flytväst.","title":"Programmet är en flytväst","type":"posts"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/tom-powers/","section":"Tags","summary":"","title":"Tom Powers","type":"tags"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/%C3%B6dmjukhet/","section":"Tags","summary":"","title":"Ödmjukhet","type":"tags"},{"content":" Ett exempel på andan i vårt 10:e steg av Bill W., i hans svar på ett brev från 1960 skickat till honom från en grupp i Chicago som gjorde hans inventering (Bill var då 26 år nykter). Texten (Bill Wilsons svar): # Att du verkar ha blivit personligt besviken på mig kan vara en ny och smärtsam upplevelse för dig, men många medlemmar har känt precis likadant inför mig. Det mesta av deras smärta har inte bara orsakats av mina många brister, utan också av deras egen envishet med att placera mig – en vanlig alkoholist som bara försöker komma överens med andra människor – på en helt inbillad piedestal; en plats som ingen felbar människa någonsin skulle kunna leva upp till.\nJag är säker på att du förstår att jag aldrig inför någon har utgett mig för att vara vare sig ett helgon eller en superhjälte. Jag har upprepade gånger, och helt sanningsenligt, sagt att AA är fullt av människor som har gjort större andliga framsteg än jag någonsin har gjort eller kommer att kunna göra. På vissa områden i livet har jag gjort tydliga framsteg, men på andra verkar jag ha stått stilla – och i ytterligare andra avseenden kan jag till och med ha gått bakåt. Jag är ledsen att du är besviken på mig, men jag är tacksam över att till och med jag har fått ett liv här.\nCitat ur Stora Boken: # ”Ingen av oss har ens tillnärmelsevis lyckats följa dessa principer. Vi är inte helgon. Det viktiga är att vi är villiga att tillväxa i andlig riktning. De principer vi upptecknat visar vägen till framgång. Vi eftersträvar andliga framsteg snarare än andlig fullkomlighet.”\n— Anonyma Alkoholister (Stora Boken), sidan 53\nOrdspråk: # Kasta ingen skugga över någon, om det inte är för att ge dem svalka.\nVännens kommentar: # En vän till mig skrev:\n”Att sätta någon ’på en piedestal’ är bara andra sidan av samma dömande mynt (att leka Gud) – det är sidan där det står ’kärlek’ istället för ’hat’, men det är fortfarande att leka Gud. Att sända någon till himlen är i lika hög grad att leka Gud som att sända dem till helvetet. Problemet i denna berömda händelse låg inte hos Bill – vilket vi tydligt ser i hans svar. Han genomskådade dem verkligen. Heder åt honom. Felet låg hos de medlemmar som satte Bill på en piedestal. Det är förnedrande att göra så mot en annan människa. Varje gång vi sätter någon på en piedestal kommer vi förr eller senare att hata dem för att de i verkligheten är ofullkomliga.\nVarje gång vi sätter någon på en piedestal gör vi det för att upphöja oss själva till ’gudaskapare’. Så småningom kommer vi att hata dem eftersom vår egen illusion om oss själva som ’skapare’ är helt beroende av deras ’godhet’ – och när det slutligen uppdagas att de inte är så perfekta, känner vi harm. Vi petas ner från vår position som små ’gudaskapare’.\nDetta är mycket vanligt inom AA (och i religioner med för den delen) – särskilt när relationen mellan sponsor och sponsee blir osund genom att man säger ’min sponsor är\u0026hellip;’, dyrkar ’sponsorstamtavlor’ och så vidare. (Jag håller min egen ’stamtavla’ för mig själv för att undvika den här sortens nedvärderande tänkande.)\nTill en början är det inte alltid ’idolens’ fel – det är ofta klängiga och bekräftelsesökande tillbedjare som har lyft upp honom från första början. Hjältedyrkan slutar alltid så här. Som i det extrema exemplet när John Lennon mördades av sitt eget ’fanatiska fan’.\nBill var väldigt klarsynt i sitt svar. Hans reaktion var helt perfekt och han förstod uppenbarligen den här principen. Han var TVUNGEN att lära sig den\u0026hellip; annars hade han aldrig överlevt som ’Bill W.’ Han var en mycket speciell man.”\nOriginalet på engelska kan hittas här.\n","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/posts/den-illusoriska-piedestalen/","section":"Texter \u0026 Reflektioner","summary":"Bill Wilsons berömda svar från 1960 till en grupp i Chicago om det tionde steget, mänskliga brister och faran med att placera människor på en piedestal.","title":"Den Illusoriska Piedestalen","type":"posts"},{"content":"","date":"18 oktober 2026","externalUrl":null,"permalink":"/tags/steg-10/","section":"Tags","summary":"","title":"Steg 10","type":"tags"},{"content":"","externalUrl":null,"permalink":"/authors/","section":"Authors","summary":"","title":"Authors","type":"authors"},{"content":"","externalUrl":null,"permalink":"/categories/","section":"Categories","summary":"","title":"Categories","type":"categories"},{"content":"","externalUrl":null,"permalink":"/series/","section":"Series","summary":"","title":"Series","type":"series"}]