Det finns tre sätt att arbeta med Anonyma Alkoholisters program:

1. Den starka, ursprungliga vägen – som visat sig vara oerhört och pålitligt effektiv under femtioåtta års tid.
2. En medelväg – inte lika stark, inte lika trygg, inte lika säker, inte lika bra, men fortfarande effektiv. Och,
3. En svag väg, som i själva verket egentligen inte är någon väg alls, utan bokstavligen ett kätteri, en falsk lära, en förvridning och förvanskning av vad Anonyma Alkoholisters grundare tydligt fastslog att programmet innebar.

Som medlem i Anonyma Alkoholister sedan tjugonio år förundras jag fortfarande över den kombination av enkelhet, praktisk tillämpbarhet och djup som finns inbyggd i de tolv stegen, AA:s program för tillfrisknande.

En vän till mig inom AA sammanfattade nyligen stegen på ett sätt som ger en bra och snabb överblick över de andliga principer som de rymmer:

1. Ett erkännande av maktlöshet.
2. Tillit till en Högre Makt.
3. Total överlämnelse åt Gud.
4. En moralisk inventering.
5. Ett erkännande av den exakta innebörden av våra fel.
6. Ett åtagande om total förändring.
7. Bön om helhet.
8. Total villighet att gottgöra.
9. Att gottgöra där det är möjligt.
10. Fortsatt inventering.
11. Bön och meditation, som leder till förbättrad medveten kontakt med Gud.
12. Ett andligt uppvaknande, att föra budskapet vidare och att tillämpa principerna i alla våra angelägenheter.

När stegen sammanfattas på det här sättet ser man tydligt att deras mål inte är normalitet, utan en fullständig andlig förnyelse – ett liv som levs en dag i taget i medveten kontakt med Gud.

Men även om de tolv stegen uppenbart siktar mot de högsta topparna, är de så enkelt formulerade och så väl förklarade i kapitel fem i AA:s Stora Bok, att vem som helst kan arbeta med dem. Och däri ligger deras stora genialitet. Det ställs inga förhandskrav på ett fläckfritt leverne eller någon hög bildningsnivå. Det som krävs är bara en villighet att erkänna sig besegrad och en uppriktig önskan om förändring.

De tolv stegen motsäger den sekulära psykologins axiom som hävdar att när prestationsförmågan är låg, måste man också sätta en låg ambitionsnivå för att kunna uppnå ett positivt resultat i livet.

Enligt det sekulära psykologiska perspektivet hade det enda praktiska tillvägagångssättet för de första AA-medlemmarna varit följande: att utforma ett program som absolut inte siktade högre än på avhållsamhet från alkohol och en återgång till livet som det såg ut före alkoholismen, till ett liv som helt vanliga män och kvinnor i världen.

Men dessa opolerade och ostyriga tidiga AA-medlemmar, detta samhällets psykologiskt obildade avskrap och slödder, dessa nynyktra fyllerister, föresatte sig att bli fullständigt hängivna Guds män och kvinnor.

Författarna till Stora Boken var medvetna om att deras Gudscentrerade, psykologiskt oortodoxa och radikala plan riskerade att skaka om många av de nykomlingar de försökte nå med sitt budskap. Därför gjorde de två saker för att mildra budskapet. För det första lade de in följande reservation omedelbart efter uppräkningen av de tolv stegen i kapitel fem:

Många av oss utbrast: ”Vilka krav! Det klarar jag aldrig”. Tappa inte modet. Ingen av oss har ens tillnärmelsevis lyckats följa dessa principer. Vi är inte helgon. Det viktiga är att vi är villiga att tillväxa i andlig riktning. Dessa principer vi upptecknat visar vägen till framgång. Vi eftersträvar andliga framsteg snarare än andlig fullkomlighet.

Det korta stycket var ett genidrag, i synnerhet meningen “Vi är inte helgon”. Det har hjälpt tusentals nya, halvt övertygade AA-medlemmar (mig själv inräknad) att komma förbi det faktum att vi, vägledda av stegen, rör oss i en för oss helt främmande riktning mot andlig fullkomlighet.

De flesta av oss började arbeta med stegen utan att förstå deras fulla innebörd. Erfarenheten lärde oss snabbt att de fungerade. De hjälpte oss att bli nyktra och att hålla oss nyktra. Utifrån vår dödsallvarliga och pragmatiska ståndpunkt var det allt som betydde något. Vi var nöjda med att få njuta av vår nykterhet och överlät alla debatter om varför stegen fungerade till icke-alkoholiserade teoretiker – vars liv inte stod på spel om de rörde till det för sig själva och drog fel slutsatser.

Bill och Dr. Bob gjorde ytterligare en sak för att de tolv stegens andliga stränghet och kraft inte skulle skrämma bort potentiella nykomlingar (det andra sättet att göra programmet lättare att ta till sig). De presenterade stegen som förslag snarare än som direktiv. Meningen som introducerar stegen i kapitel fem i Stora Boken lyder: “Här är de steg vi tog, vilka föreslås som ett program för tillfrisknande.” Den här tanken uppskattades enormt inom hela AA-rörelsen ända från den tid då Stora Boken först gavs ut. Vi fyllerister hatar att bli tillsagda vad vi ska göra. Detta andra sätt att linda in kraven gav oss friheten att arbeta med stegen i vår egen takt och på vårt eget sätt. Denna frihet kom snabbt att bli djupt uppskattad bland AA:s medlemmar.

Innan vi tittar närmare på resultatet av denna mildare paketering av stegen, finns det en märklighet som är värd att notera. AA hade existerat i fyra hela år innan stegen fick sin slutgiltiga skriftliga form. Under den tiden fanns det ett program, och det fick alkoholister att nyktra till. Det bestod av två delar: ett muntligt sexstegsprogram och de Fyra Absoluterna – absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek – som man hade övertagit från Oxfordgrupperna, den evangeliskt kristna rörelse ur vilken AA föddes.

De sex stegen i det muntliga programmet från Anonyma Alkoholisters tidiga pionjärår, så som de återges i boken AA blir myndigt, lyder:

1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen.
2. Vi gjorde en moralisk inventering av våra brister eller synder.
3. Vi bekände eller delade våra tillkortakommanden i förtroende med en annan människa.
4. Vi gottgjorde alla dem vi hade skadat genom vårt drickande.
5. Vi försökte hjälpa andra alkoholister utan tanke på belöning i form av pengar eller prestige.
6. Vi bad till den Gud vi trodde fanns om kraft att tillämpa dessa föreskrifter.

Under AA:s tidiga år (1935–1939) var det inte tal om några förslag. Programmets grundpunkter, i synnerhet det muntliga programmet, betraktades av alla de äldre medlemmarna som direktiv, som absolut nödvändiga hörnstenar, och förmedlades till nykomlingarna som sådana.

När de tolv stegen först formulerades av Bill och Dr. Bob samt en redaktionskommitté från Akron och New York, betraktade Bill, Dr. Bob och hela kommittén stegen som instruktioner, inte som förslag. När idén om att presentera stegen som förslag dök upp, motsatte sig Bill detta kategoriskt under en lång tid. Till slut – och motvilligt – gick Bill med på idén om “förslag”. I boken AA blir myndigt berättade han hur denna eftergift från hans sida gjorde det möjligt för otaliga AA-medlemmar att närma sig gemenskapen, personer som annars hade skrämts bort från AA – och tillbaka in i aktiv alkoholism.

Trots detta var Bill en man vars ledord var försiktighet, och som gjorde allt för att undvika destruktiva kontroverser. Man kan inte låta bli att undra om hans inställning till beslutet att presentera de tolv stegen i form av förslag inte var aningen mer kluven än han var villig att diskutera offentligt, när kompromissen väl var sluten och fastställd. Det är i alla fall tydligt att de stycken i kapitel fem i Stora Boken som introducerar de tolv stegen är fulla av formuleringar som vore ytterst lämpliga som inledning till en rad handlingsdirektiv, men som inte alls passar lika bra som en introduktion till en samling förslag. Här följer början av kapitel fem, med de kompromisslösa nyckelorden och fraserna kursiverade (av oss):

Sällan har vi sett en människa misslyckas som noggrant har följt vår väg. De som inte tillfrisknar är de som inte helhjärtat kan eller vill underkasta sig detta enkla program, oftast män och kvinnor som är så skapta att de saknar förmåga att vara ärliga mot sig själva. Det finns sådana olyckliga människor. Det är inte deras fel, de tycks vara födda så. De är av naturen oförmögna att förstå och utveckla ett levnadssätt som kräver omutlig ärlighet. Deras chanser är mindre än för genomsnittet. Det finns också de som lider av allvarliga känslomässiga och mentala störningar, men många av dem tillfrisknar om de har förmågan att vara ärliga.

Våra berättelser avslöjar i stora drag hur vi var, vad som hände och hur vi är nu. Om du har beslutat att du vill ha vad vi har och är villig att gå hur långt som helst för att uppnå det – då är du mogen att ta vissa steg.

Inför några av dessa ryggade vi tillbaka. Vi trodde vi kunde finna en lättare, mindre krävande väg. Men det kunde vi inte. Vi ber dig, med allt det allvar vi förfogar över, att vara oförskräckt och grundlig från första början. Några av oss har försökt att hålla fast vid våra gamla föreställningar och resultatet var noll, tills vi släppte taget helt och hållet.

Kom ihåg att det är alkohol vi har att göra med – listig, gåtfull och mäktig! Utan hjälp är den för mycket för oss. Men det finns En som har all makt – denne Ende är Gud. Må du finna honom nu!

Halvmesyrer gav oss ingenting. Vi stod vid vändpunkten. Vi överlämnade oss helt och fullt och bad om Hans beskydd och omsorg.

Här är de steg vi tog …

Även om Bill till slut till fullo accepterade kompromisslösningen, kan hans ursprungliga farhågor på lång sikt visa sig ha varit profetiska. På den tiden fanns det dock inga tecken på att den tillåtande inställningen, som enbart byggde på förslag, var något annat än en enorm tillgång för rörelsen. Åren 1938 och 1939, när Stora Boken skrevs, fanns det 100 nyktra medlemmar i Gemenskapen. År 1945 var antalet aktiva AA-medlemmar uppe i 13 000. Den främsta anledningen till denna explosiva ökning var att programmet – stegen – var ett vinnande koncept: de fungerade, och det fanns ett stort behov av dem ute i samhället.

Den mycket positiva uppmärksamheten i pressen var också en avgörande faktor för den spektakulära tillväxten. En rad entusiastiska artiklar om AA publicerades hösten 1939 i tidningen Cleveland Plain Dealer. Dessa artiklar ledde till en våg av nya AA-medlemmar i Cleveland-området. Denna plötsliga expansion var det första påtagliga beviset på att AA hade potential att växa till en rörelse av stora mått.

Händelseförloppet under den här perioden är av stor betydelse. Stora Boken publicerades i april 1939, och det var där som inställningen att stegen enbart var förslag spreds för första gången. Några månader senare publicerades artiklarna i Plain Dealer, och AA-medlemmarna i Cleveland fick plötsligt ta emot nykomlingar i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Det blev plötsligt lockande, på ett sätt som det inte hade varit tidigare när gemenskapen var mindre och mer intim, att luckra upp idén om att alla principer måste tillämpas hela tiden av alla medlemmar. Allt större vikt började läggas vid att stegen endast skulle betraktas som förslag. Vid den här tiden, och till följd av dessa omständigheter, började man tillämpa en sorts “smörgåsbordsmodell” – ta det du vill ha och strunta i resten – i inställningen till de tolv stegen.

Och det verkade fungera. Det visade sig att många nykomlingar kunde bli och förbli nyktra utan att på långa vägar behöva tillämpa programmet så fullt ut och intensivt som hade ansetts vara en fråga om liv eller död under de tidiga åren. Faktum är att ett betydande antal alkoholister började visa att de kunde hålla sig ifrån spriten enbart genom att erkänna sin maktlöshet, arbeta lite med andra alkoholister och gå på AA-möten regelbundet.

Detta innebär inte att alla AA-medlemmar anammade denna mycket tillåtande inställning till de tolv stegen. Väldigt många valde att hålla fast vid den ursprungliga linjen, där man arbetade med hela programmet. Men nu hade man för första gången bevisat att även andra, mindre strikta tillvägagångssätt fungerade, och en tendens som skulle bli allt tydligare med tiden hade vuxit fram.

Till en början framstod detta som en ren välsignelse. När allt kommer omkring var de som valde att aktivt arbeta med alla de tolv stegen fortfarande lika fria att göra det. De som föredrog att bara arbeta med några få, eller kanske bara ett par av stegen, höll sig också nyktra. Dessutom lockade AA till sig fler och fler nya medlemmar och fick alltmer positivt erkännande. År 1941 publicerades Jack Alexanders artikel om Anonyma Alkoholister i Saturday Evening Post. Vid den tiden hade AA 2 000 medlemmar. Under de kommande nio månaderna ökade antalet med 400 procent!

Framåt 1941 (samma år som min far, Tom P. Sr., kom med i gemenskapen) var det möjligt att urskilja tre olika sätt att tillämpa AA-programmet, vilka vi har valt att kalla för en “stark”, “mellan” och “svag” brygd:

• Stark AA var den ursprungliga, outspädda dosen av de andliga principerna. De som utövade stark AA arbetade med alla de tolv stegen – och fortsatte att arbeta med dem. De stannade inte vid erkännandet av maktlöshet inför alkoholen, utan gick genast vidare med att överlämna sin vilja och sitt liv till Guds omsorg. De började tillämpa rigorös ärlighet i alla sina angelägenheter. Inom kort gick de vidare med att göra en moralisk inventering; erkänna alla sina fel för åtminstone en annan människa; vidta positiva och kraftfulla åtgärder för att i möjligaste mån gottgöra dessa fel; fortsätta att inventera; regelbundet erkänna sina brister och gottgöra dem; be och meditera varje dag; gå på två eller fler AA-möten i veckan; och aktivt arbeta med det tolfte steget genom att föra AA:s budskap vidare till andra i nöd.
• Mellanbrygden rivstartade, ungefär som de starka, med det undantaget att de drog sig för eller sköt upp de delar av programmet som de var rädda för eller ogillade – kanske Guds-stegen, kanske inventeringsstegen, beroende på deras personliga oro eller motvilja. Men efter att ha varit nyktra ett tag slog de medelstarka AA-medlemmarna av på takten och landade i en tillämpning av programmet som såg ut ungefär så här: ett AA-möte i veckan; sporadiskt Tolfte Stegs-arbete (som med tiden överläts alltmer till de “nyare medlemmarna”); en del arbete med stegen (men inte på samma sätt som förut); allt mindre inventering (i takt med att de blev alltmer “respektabla”); fortfarande en del bön och meditation, men inte längre dagligen (“brist på tid” eftersom yrkeslivets åtaganden, sociala aktiviteter och annat bagage som följde med återgången till ett normalt vardagsliv tog alltmer plats).
• Den svaga brygden var en brokig skara. Gemensamt för den svaga linjen, oavsett var man stötte på den, var att den helt och hållet – och permanent – utelämnade stora delar av programmet. Ibland var det Guds-stegen, ibland inventeringsstegen, och ofta båda två. De som förespråkade den svaga brygden brukade resonera ungefär så här: “Allt du behöver göra för att hålla dig nykter är att gå på möten och låta bli det första glaset.” De flesta inom denna grupp som lyckades hålla sig nyktra var ganska trogna mötesbesökare. Eftersom de arbetade så lite med principerna var deras nykterhet och överlevnad – i mycket högre utsträckning än för dem som valde den starka brygden eller mellanbrygden – uteslutande beroende av en ständig kontakt med människorna inom AA.

Faktum är att det bara var de som valde den starka brygden som arbetade med programmet så som det hade utformats i Stora Boken. Även om de som valde mellanbrygden och den svaga brygden, i egenskap av AA-medlemmar, givetvis hade all rätt att tillämpa principerna precis hur de ville (till och med knappt alls) i och med att stegen endast var “förslag” – så var det ändå den starka brygden som var det sätt de första medlemmarna hade använt sig av, och det sätt som fanns nedtecknat i Stora Boken.

Mellanlinjen hade – och har fortfarande – en verklig och konstruktiv plats i AA:s program för tillfrisknande, eftersom den kan användas som en tillfällig plattform för motvilliga nykomlingar. Alternativet med mellanbrygden gör det möjligt för många, som till en början inte känner sig redo för den starka linjen, att få fotfäste i Anonyma Alkoholisters gemenskap.

Men mellanbrygden kan – och blir ofta – en fälla. Det är ingen plats där en AA-medlem bör försöka slå sig till ro permanent. De som stannar för länge i mellanbrygden passerar lätt den punkt där de hade kunnat uppmuntras att ta steget upp till den starka brygden, och det slutar med att de glider tillbaka ner i den svaga brygden.

Den svaga brygden saknar helt de förmildrande egenskaperna hos mellanbrygden. Den svaga brygden står i skarp kontrast till programmet så som det utformats i Stora Boken. Den bygger på en blank och oförhandlingsbar vägran att arbeta med livsviktiga principer för tillfrisknande. Den svaga brygden smiter undan – och fortsätter att smita undan – när det gäller de flesta av de tolv stegen. Den vattnar ur programmet till den grad att det i själva verket inte finns något program kvar. En mer träffande benämning än “den svaga brygden” vore den “undansmitande och urvattnade linjen”.

Med tidens gång har en utveckling ägt rum inom AA – när det gäller populariteten och acceptansen för den starka brygden jämfört med den svaga urvattnade brygden.

Under sina tidiga år tenderade de som valde denna urvattnade metod att känna sig manade att försvara och höja sin oortodoxa linje till skyarna, och till och med pika dem som valde den starka brygden lite för att vara stelbenta och präktiga. De som valde den starka brygden var å sin sida oftast mer avslappnade och toleranta, mindre påstridiga och mindre defensiva. När allt kommer omkring var deras metod uppenbarligen tryggare, eftersom den innebar att man intog en större dos av medicinen. Dessutom var den bevisligen den ursprungliga och äkta varan – vilket Stora Boken vittnade om.

Kontrasten mellan dessa attityder kom emellertid att få en märklig effekt i en rörelse som satte en ära i sin godmodiga inställning att låta alla möjliga egensinniga åsikter och metoder få komma till tals och ta plats. De mest högljudda rösterna i rörelsen kom att tillhöra dem som valde den svaga brygden, och med tiden blev det dessa röster som fick störst inverkan på nykomlingar. Den urvattnade inställningen blev det som var “inne”, framtidens melodi. Den starka brygden kom i sin tur att betraktas – inte överallt, men i vida kretsar – som lite mossig och en aning passé.

De som valde den svaga urvattnade metoden hade, i viss mening, bevisat att Bill och de första hundra AA-medlemmarna hade fel. I inledningen till de tolv stegen var påståendet “vi trodde vi skulle kunna finna en lättare, mindre krävande väg. Men det kunde vi inte” ett otvetydigt fastslående av att det var nödvändigt att arbeta med alla stegen. Men de som valde den svaga urvattnade linjen arbetade inte med alla stegen, och de höll sig nyktra. De hade funnit en lättare, mindre krävande väg. Eftersom den mänskliga naturen är som den är, var det oundvikligt att den mindre krävande, svaga linjen skulle växa i popularitet, medan den äldre, mer rigorösa linjen skulle tappa mark. Vem vill köra en bil med manuell växellåda när modellen med automatlåda är hundra dollar billigare?

År 1993 markerar det femtioåttonde året av AA:s existens. Det pratas fortfarande vackert inom rörelsen kring vikten av att arbeta med alla stegen och att tillämpa rigorös ärlighet i alla sina angelägenheter. Men faktum är att ytterst få AA-medlemmar fortsätter att seriöst och konsekvent försöka göra detta dagligen – i alla fall inte efter sina första månader av nykterhet i gemenskapen.

En återgång till en lägre, mer “normal” ambitionsnivå är numera regel snarare än undantag. De som faktiskt fortsätter att arbeta med den starka brygden måste vara försiktiga med hur de pratar om det de gör på AA-mötena. På många håll anses alltför mycket eller alltför allvarligt prat om Gud vara dålig ton. Detsamma gäller diskussioner om bekännelser, gottgörelse och rigorös ärlighet – särskilt när det berör så svåra och känsliga livsområden som jobbansökningar, deklarationer, affärsuppgörelser och sexuella relationer.

Men om den svaga brygden fungerar – om den leder till tillfrisknande – vad kan man då ha för invändningar mot den? Detta kanske är ett fall där en oortodox linje visar sig vara överlägsen den ortodoxa. Varför skulle någon göra sig besväret att arbeta med den starka brygden? Av en mycket god anledning: i väldigt många fall fungerar den svaga brygden faktiskt inte. Den svaga brygden medför en mycket mindre djupgående livsförändring än vad den starka brygden gör. I många fall är den förändring som den svaga brygden åstadkommer inte tillräcklig för att bryta det alkoholistiska mönstret, vilket resulterar i ett skenbart tillfrisknande som inte varar, utan som förr eller senare mynnar ut i ett återfall i drickande. Och i många av de fall där den svaga brygden faktiskt lyckas åstadkomma varaktig nykterhet, tynar dessa “svagt nyktra” AA-medlemmar bort i ett liv av depression, ångest, bitter harm och genuin förtvivlan, precis som nästan alla andra blott torrlagda fyllon genom historien.

Vad den svaga brygden i själva verket handlar om är helt enkelt en form av fusk med AA. Jag kommer att tänka på en gammal visa som de brukade sjunga i White Plains-gruppen (i New York) i början av 40-talet (som sjöngs till melodin av “Take Me Out to the Ball Game”):

Jag har hållit mig borta från mötena,
jag har hållit mig borta från gänget,
En kvarting, tre nykomlingar, ring sen på en taxi,
här är en dåre som ligger platt på rygg,
Kör mig till Bellevue, så att jag kan minnas mitt namn,
jag måste va’ knäpp som trodde jag kunde fuska i AA-spelet.

Hur det än må vara med den saken. Tillbaka till frågan: vad var det de ursprungliga AA-medlemmarna egentligen strävade efter? Att enbart sikta på nykterhet hade varit det sunda förnuftets linje, den världsliga visdomens väg, den “rimliga ambitionsnivåns” linje.

AA:s grundare var emellertid män som drevs av ett osedvanligt förnuft, av inspiration och av andlig vägledning. De visste att det sunda förnuftets linje redan hade prövats i världen i 150 år, och att den misslyckades överallt, fullständigt, i deras samtid. De visste att när ett fyllos ambitionsnivå sattes till blott avhållsamhet – “Varför kan du inte bara vara en hygglig prick, använda din viljestyrka och lägga av med spriten” – så fungerade det helt enkelt inte. Den stackars kandidaten för tillfrisknande var inom kort tillbaka i sitt drickande.

Den stora upptäckt som från första början satte i gång AA var denna: alkoholisten måste på något sätt slungas in i ett tillstånd långt bortom avhållsamhet – han måste uppnå en helt ny relation till Gud – därefter kommer varaktig avhållsamhet automatiskt att infinna sig som en välsignad och livräddande biprodukt. Det var så det gick till för Bill. Det var så det gick till för dr Bob. Det var så det gick till för de första hundra medlemmarna. Det var så författarna till Stora Boken insåg att det skulle behöva gå till för alla.

Ursprungligen löd det Tolfte Steget: “När vi, som resultatet av dessa steg, hade haft en andlig upplevelse, försökte vi föra detta budskap vidare till alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.” Två nyckelfraser var “andlig upplevelse” och “som resultatet av dessa steg”. Antagandet var: ingen andlig upplevelse – inget tillfrisknande. Man utgick också från att det inte fanns en rad olika resultat av att arbeta med stegen; det fanns ett resultat – själva resultatet – och det var en andlig upplevelse. För de första medlemmarna innebar en andlig upplevelse att Gud hade vidrört ens liv – direkt och påtagligt – och vänt det helt om.

Någon gång mellan 1939, då artiklarna i Plain Dealer publicerades, och 1941, då Alexanders artikel publicerades i Post, ägde ett stort skifte i filosofin rum. Ingen inom AA var särskilt medveten om att det pågick just då, och än i dag är den process som ägde rum nästan helt ouppmärksammad i hela gemenskapen. Det som förändrades var den vikt som lades vid de roller som tilldelades principerna för tillfrisknande respektive gemenskapen för tillfrisknande inom AA.

Fram till 1939 var AA en liten, okänd organisation vars framgångsstatistik, även om den var utmärkt, endast omfattade en mycket liten grupp fall och ännu inte hade bestått tidens prövning. Tillfrisknande alkoholister i den unga rörelsen förlitade sig på varandra och arbetade tätt tillsammans. Men det var principerna som utgjorde den främsta livsförändrande kraften. Rörelsen som sådan var inte tillräckligt stor eller tillräckligt väl etablerad för att man i första hand skulle kunna förlita sig på den i stället för på ett troget arbete med stegen.

Men efter att AA hade vuxit till en stor verksamhet, efter att rörelsen hade vunnit nationellt erkännande som en framgång, blev en ny slags relation till den möjlig – en som tidigare inte hade varit ett alternativ, och som grundarna inte hade kunnat förutse. Det blev nu möjligt för en alkoholist att komma på möten och bli nykter utan att genomgå en verklig andlig omvändelse, helt enkelt genom processen att ‘apa efter’, genom härmning, genom imitation – enbart genom att tillämpa principen att ta seden dit man kommer.

Så här fungerade tillfrisknande genom härmning: Genom att gå med i AA anslöt sig nykomlingen till en stor, framgångsrik organisation, i likhet med sällskap som Elks eller Kiwanis. En av sedvänjorna i just den här klubben var att man inte drack; så om nykomlingen gillade de människor han hade träffat inom AA och ville fortsätta umgås med dem, slutade han dricka. Han gick på AA-mötena. Människorna och evenemangen inom AA hamnade i centrum för hans sociala liv och hans fritidsaktiviteter, och han höll sig nykter, till stor del buren av flockens kraft.

Den sanna naturen hos detta helt annorlunda, och helt icke-andliga, alternativ för tillfrisknande uppmärksammades aldrig till fullo inom rörelsen. Gemenskapens grundare var dock lyhörda för det, och som svar gjorde de ett försök att bredda betydelsen av begreppet “andlig” till att omfatta båda dessa typer av tillfrisknade alkoholister. Å ena sidan de alkoholister som blivit nyktra genom omvändelse – de som, som ett resultat av att ha arbetat med stegen, hade haft en andlig upplevelse och blivit förvandlade människor, djupt engagerade i ett förnyat liv och förnyade idéer. Detta i kontrast till de andra, de alkoholister som blivit nyktra genom härmning – de som i grund och botten förblivit samma slags människor som de var innan de kom till AA, med det undantaget att de hade gått med i en ny organisation, skaffat en ny bekantskapskrets och slutat dricka för att anpassa sig till sitt nya sociala sammanhang.

Detta begrepp är “andlig upplevelse” i det tolfte steget. En medlem i min AA-hemmagrupp, som först kom till gemenskapen 1941, beskriver det så här: “När jag först kom med pratade man fortfarande om ‘andlig upplevelse’. Ett eller två år senare började man kalla det för ‘andligt uppvaknande’.” Det var vid den här tiden som den “officiella versionen” av det tolfte steget ändrades till att lyda: “När vi, som resultatet av dessa steg, hade haft ett andligt uppvaknande…” Begreppet andlig upplevelse, som hade fungerat alldeles utmärkt under de tidiga åren när gemenskapen var liten och uttalat omvändelseinriktad, kom att betraktas som för snävt och dömande gentemot de mindre djupgående livsförändringar som det härmningsinriktade AA resulterade i, vilket höll på att bli det dominerande mönstret för tillfrisknande inom AA.

En förklarande anmärkning lades till i Stora Boken, med följande ordalydelse:

Begreppen ”andlig upplevelse” och ”andligt uppvaknande” används många gånger i den här boken, vilket vid noggrann läsning visar att den personlighetsförändring som krävs för att åstadkomma tillfrisknande från alkoholism har kommit till uttryck bland oss i många olika former.

Likväl är det sant att vår första utgåva gav många läsare intrycket att dessa personlighetsförändringar eller religiösa upplevelser, måste vara plötsliga och spektakulära upplevelser. Som tur är för alla är den slutsatsen felaktig…

När man jämför ovanstående uttalande med det uttalande som introducerade de tolv stegen i kapitel fem i Stora Boken, är skillnaden i tonfall häpnadsväckande. Kapitel fem genljuder av en rad kraftfulla proklamationer om att målet med programmet är ett liv överlämnat till Gud, och att vägen dit är kompromisslöst andlig. I den senare tillagda förklarande anmärkningen sker i stort sett en fullständig reträtt från den tidigare kraften och glädjen i hängivenheten till Gud. Det uttalade syftet med den förklarande anmärkningen är att försäkra människor om att den andliga förändring som åtföljer ett tillfrisknande inom AA inte behöver ske i form av en plötslig omvälvning. Den poängen behövde göras, och den gjordes väl.

Ytterligare en poäng framfördes emellertid: poängen att andlighet inte var en nödvändig del av programmet, utan att villighet, ärlighet och öppenhet var allt som behövdes. Denna poäng gjordes inte rakt ut, utan genom en tydlig, stark och omisskännlig antydan – genom den indirekta, defensiva, nästan ursäktande behandlingen av hela ämnet kring religiös och andlig upplevelse. Rörelsens grundare bemötte det andliga problemet genom att sänka gemenskapens andliga ambitionsnivå, ett steg de inte kunde ta under den allra första tiden, men som de kunde ta, och till och med kände att de var tvungna att ta, nu när gemenskapen hade vuxit sig stor och vunnit ett rykte om sig att vara respektabel och förnuftig.

De faktiska omständigheterna inom AA som föranledde omformuleringen av det Tolfte Steget, och tillägget av den förklarande anmärkningen i Stora Boken, skulle ha kunnat sammanfattas så här:

Det är nu möjligt att tillfriskna på ett av två sätt inom AA. Alternativ nummer ett är den ursprungliga vägen baserad på andlig upplevelse, som följer av att man arbetar med alla stegen. Alternativ nummer två är en väg där man endast delvis tillämpar stegen och i första hand förlitar sig på de sociala aspekterna av livet inom AA. Denna andra linje resulterar inte i någon stark andlig upplevelse. Den följer inte heller vår tradition om att vi alltid bör sätta principer framför personligheter. Men till dess fördel talar att den kräver mindre engagemang och mindre arbete; den innebär en mindre livsomställning; och den har i många fall visat sig vara tillräcklig för att åstadkomma en varaktig avhållsamhet från drickande.

Något sådant klargörande uttalande gjordes emellertid aldrig, och skiftet i terminologi från andlig upplevelse till andligt uppvaknande fick till följd att den sanna naturen av den förändring som hade skett grumlades i allas medvetande. Det var inte fråga om något medvetet bedrägeri. Misstaget låg helt enkelt i en oförmåga att uppfatta uppdelningen i två läger när denna klyfta väl hade uppstått. Detta var en ganska förståelig oförmåga att se en framväxande trend, jämförbar med en moders oförmåga att lägga märke till hur hennes eget barn växer. Men i en rörelse som nu, nästan framför allt annat, hade föresatt sig att undvika kontroverser, var en blindhet inför splittringen inom rörelsen oundviklig.

Denna blindhet har hindrat AA-medlemmar från att se de allvarliga brister som är inbyggda i tillämpningen av den svaga brygden. Den relativt ytliga livsförändring som den svaga brygden åstadkommer är tillräcklig för att få vissa alkoholister nyktra. Den är inte tillräcklig – den är inte effektiv – den fungerar helt enkelt inte – för ett väldigt stort antal andra. Denna situation är uppenbar både i de “lätta” och de “svåra” fallen, det vill säga de alkoholister som har tagit mycket allvarlig fysisk och psykisk skada innan de anländer till sitt första AA-möte, de vars alkoholism kompliceras av drogmissbruk, urspårat sex, kriminella eller psykotiska tendenser, eller ett starkt stråk av sociopsykopati.

Dessutom fungerar den svaga brygden helt enkelt inte för den mycket stora grupp AA-medlemmar som överallt är kända som “återfallare” – de alkoholister som har utvecklat ett mönster av att hänga kvar inom AA, hålla sig nyktra i perioder, men gång på gång ta återfall i drickandet.

Märk väl: om de ovannämnda “svåra” fallen lyckas hitta till en grupp där den starka brygden, och inget annat än den starka brygden, tillämpas, klarar många av dem av att uppnå varaktig nykterhet. Behandlingshemmet East Ridge Recovery Facility i norra delen av delstaten New York har arbetat med tusentals av dessa “svåra” fall under de senaste tjugonio åren. Den starka brygden är standardpraxis i East Ridge-gruppen, och denna grupp har en tillfrisknandegrad på över sjuttio procent bland dessa så kallade AA-misslyckanden. Utebliven framgång har vänts till framgång för denna stora majoritet av de “svåra” fallen när den svaga brygden ersätts av den starka brygden.

Det finns ytterligare en, och mer förrädisk, fara inbyggd i den svaga brygden. I många fall håller det “tillfrisknande” som åstadkoms genom urvattnade tillämpningar av de tolv stegen inte i längden. Det som till en början såg ut som en enklare och bekvämare väg till att behålla en lycklig nykterhet, ger gradvis allt mindre sinnesro och sann glädje, för att slutligen resultera i en total vändning och ett återfall i djupt personligt lidande. Slutresultatet kan bli en återgång till aktiv alkoholism; eller så kan det innebära att man sjunker ner i ett liv av missnöjd avhållsamhet, kantat av någon kombination av spänningar, harm, depression, tvångsmässigt urspårat sex och en övergripande känsla av meningslöshet. Det är ett slutgiltigt misslyckande med att skörda frukterna av AA-programmet; det är, när allt kommer omkring, ett misslyckande med att tillfriskna.

Två oroväckande tendenser är märkbara inom dagens AA.

1. En lägre tillfrisknandegrad överlag. Under de första tjugo åren låg AA:s allmänna uppskattning för tillfrisknande på sjuttiofem procent. AA:s erfarenhet var att femtio procent av de alkoholister som kom till AA blev nyktra direkt och förblev nyktra. Ytterligare tjugofem procent hade problem under en tid men blev så småningom nyktra för gott, och de återstående tjugofem procenten tillfrisknade aldrig. Sedan följde en period på några år då AA:s huvudkontor slutade hävda en tillfrisknandegrad på sjuttiofem procent i sin officiella litteratur. År 1968 publicerade General Service Board en undersökning som indikerade en övergripande tillfrisknandegrad på sextiosju procent. Slutsatsen av allt detta verkar vara att i takt med att AA växte och blev äldre, sjönk dess effektivitet från ungefär tre av fyra till ungefär två av tre.
2. Vemodet och glädjelösheten hos “oldtimers”. Den andra oroväckande tendensen inom rörelsen framgår inte av någon statistik, men den är tydlig nog för varje noggrann iakttagare av AA-scenen. I takt med att gemenskapen åldras, växer också dess skara av “oldtimers” – alkoholister som varit nyktra i tio år eller längre. Och frågan om den varaktiga kraften i ett tillfrisknande inom AA tornar upp sig allt mer. Det är ett sorgligt faktum att ett växande antal av dessa oldtimers upplever att glädjen försvinner ur deras nykterhet. Många av dem söker frenetiskt efter sätt att återfå den gamla livslusten i det alkoholfria livet, och många av dem hamnar i återvändsgränder som galna religioner, pop-psykologiska flugor eller kemiska alternativ som psykedelika, gräs, lugnande medel och stämningshöjande mediciner. Och många slutar antingen med att de börjar dricka igen, eller så sjunker de ner i missmod, fientlighet, bisarra utagerande mönster av det ena eller andra slaget, eller helt enkelt i en ren och förödande uttråkning.

Allt detta är onödigt. Den gradvis sjunkande tillfrisknandegraden och vemodet hos ”oldtimers” kräver ingen komplex eller innovativ lösning. Svaret ligger i en återgång till det ursprungliga, starka AA. Det visar sig att männen som skrev Stora Boken hade rätt när allt kommer omkring. Det visar sig att det faktiskt inte finns någon enklare och bekvämare väg. Det extra arbete och engagemang som linjen att tillämpa hela Programmet kräver, ger en enorm och oumbärlig utdelning. Detta extra arbete och engagemang gör nykterheten rolig, eftersom de inte gör nykterheten till ett självändamål.

Majoriteten av dem som utvecklar ett beroende är människor med ett mystiskt drag, en aptit på gränslös lycka. Vi sökte i flaskor det som endast kan finnas i en andlig upplevelse. AA fungerade från första början eftersom dess tolv steg var en fungerande uppsättning riktlinjer för en verklig andlig upplevelse. Rörelsens tillväxt möjliggjorde under en tid en form av parasitism, där de som endast delvis tillämpade de andliga principerna kunde leva på styrkan hos dem som tillämpade dem till fullo; de som hade genomgått en verklig andlig upplevelse.

Men nu har parasiterna redan sugit ut en ansenlig del av värdorganismens livskraft, utan att själva dra någon nytta av det.

Det är i senaste laget att mana till en återgång till den ursprungliga vägen, till ett troget tillämpande av hela programmet. Det finns emellertid mycket liv kvar i gemenskapen, och en omfattande väckelse är möjlig. Om tillräckligt många av oss i tid inser vår farliga situation, personligen och som gemenskap. Vad vi behöver göra är tydligt nog. Vad vi behöver göra står uttryckligen i de sju första kapitlen av Stora Boken. Vad det i grund och botten handlar om – särskilt för oss “oldtimers” – är en villighet att fortsätta tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter i dag, i stället för att vila på lagrarna och förlita oss på vad vi gjorde långt tillbaka i tiden, under våra första veckor och månader av nykterhet.

Men vi måste ärligt våga möta behovet av förändring, behovet av förnyad hängivenhet. Självbelåtenhet, en självgodhet över våra tidigare framgångar, är vår värsta fiende. Om vi, som en gemenskap av tillfrisknade alkoholister, är ovilliga att vända vår nuvarande kurs är utsikterna tydliga nog. Vi riskerar att på mindre än ett århundrade upprepa det som världens stora religiösa samfund har ägnat de senaste tvåtusen åren åt att visa: att även de allra bästa och förnämsta av mänskliga institutioner tenderar att förfalla med tiden; och att storlek i andliga organisationer ofta uppnås på bekostnad av att de ursprungliga målen och tillämpningarna överges.

Jag har AA att tacka för mitt liv. Jag hoppas att vi har visionen och ödmjukheten att förändras. Jag tror att vi kan det, om vi vill. Så mycket är säkert: Anonyma Alkoholisters tolv steg är lika inspirerade, lika effektiva, lika oförvanskade och lika praktiska nu som när de först nedtecknades för femtiofyra år sedan. Vad annat som än må ha gått utför, så har de inte gjort det.

Greshams lag och Anonyma Alkoholister, av Tom P., Jr., 1993. Denna artikel publicerades ursprungligen i 24 Magazine, med mindre revideringar för att uppdatera siffrorna och historiken.

Originalet på engelska kan hittas här.

Texten (Bill Wilsons svar):

#

Att du verkar ha blivit personligt besviken på mig kan vara en ny och smärtsam upplevelse för dig, men många medlemmar har känt precis likadant inför mig. Det mesta av deras smärta har inte bara orsakats av mina många brister, utan också av deras egen envishet med att placera mig – en vanlig alkoholist som bara försöker komma överens med andra människor – på en helt inbillad piedestal; en plats som ingen felbar människa någonsin skulle kunna leva upp till.

Jag är säker på att du förstår att jag aldrig inför någon har utgett mig för att vara vare sig ett helgon eller en superhjälte. Jag har upprepade gånger, och helt sanningsenligt, sagt att AA är fullt av människor som har gjort större andliga framsteg än jag någonsin har gjort eller kommer att kunna göra. På vissa områden i livet har jag gjort tydliga framsteg, men på andra verkar jag ha stått stilla – och i ytterligare andra avseenden kan jag till och med ha gått bakåt. Jag är ledsen att du är besviken på mig, men jag är tacksam över att till och med jag har fått ett liv här.

Citat ur Stora Boken:

#

”Ingen av oss har ens tillnärmelsevis lyckats följa dessa principer. Vi är inte helgon. Det viktiga är att vi är villiga att tillväxa i andlig riktning. De principer vi upptecknat visar vägen till framgång. Vi eftersträvar andliga framsteg snarare än andlig fullkomlighet.”
— Anonyma Alkoholister (Stora Boken), sidan 53

Ordspråk:

#

Kasta ingen skugga över någon, om det inte är för att ge dem svalka.

Vännens kommentar:

#

En vän till mig skrev:

”Att sätta någon ’på en piedestal’ är bara andra sidan av samma dömande mynt (att leka Gud) – det är sidan där det står ’kärlek’ istället för ’hat’, men det är fortfarande att leka Gud. Att sända någon till himlen är i lika hög grad att leka Gud som att sända dem till helvetet. Problemet i denna berömda händelse låg inte hos Bill – vilket vi tydligt ser i hans svar. Han genomskådade dem verkligen. Heder åt honom. Felet låg hos de medlemmar som satte Bill på en piedestal. Det är förnedrande att göra så mot en annan människa. Varje gång vi sätter någon på en piedestal kommer vi förr eller senare att hata dem för att de i verkligheten är ofullkomliga.

Varje gång vi sätter någon på en piedestal gör vi det för att upphöja oss själva till ’gudaskapare’. Så småningom kommer vi att hata dem eftersom vår egen illusion om oss själva som ’skapare’ är helt beroende av deras ’godhet’ – och när det slutligen uppdagas att de inte är så perfekta, känner vi harm. Vi petas ner från vår position som små ’gudaskapare’.

Detta är mycket vanligt inom AA (och i religioner med för den delen) – särskilt när relationen mellan sponsor och sponsee blir osund genom att man säger ’min sponsor är…’, dyrkar ’sponsorstamtavlor’ och så vidare. (Jag håller min egen ’stamtavla’ för mig själv för att undvika den här sortens nedvärderande tänkande.)

Till en början är det inte alltid ’idolens’ fel – det är ofta klängiga och bekräftelsesökande tillbedjare som har lyft upp honom från första början. Hjältedyrkan slutar alltid så här. Som i det extrema exemplet när John Lennon mördades av sitt eget ’fanatiska fan’.

Bill var väldigt klarsynt i sitt svar. Hans reaktion var helt perfekt och han förstod uppenbarligen den här principen. Han var TVUNGEN att lära sig den… annars hade han aldrig överlevt som ’Bill W.’ Han var en mycket speciell man.”

Originalet på engelska kan hittas här.