Den avgörande betydelsen av en stor vändpunkt i ens liv missas ofta när den sker och känns igen först i efterhand. En onsdagskväll i oktober 1941 var ett trettiotal män och kvinnor samlade i ett litet rum i East Tower i County Center-byggnaden i White Plains, New York. När jag gick in i rummet – det var mitt första AA-möte – hade jag ingen aning om omfattningen av den förändring jag utsatte mig för.
Det är sant att jag sökte hjälp och halvt förväntade mig att finna den där. Men trots det hade jag ingen möjlighet att veta eller gissa att jag höll på att passera en vattendelare, en stor gräns, på vars andra sida mitt liv skulle bli totalt förändrat – ändrat på vissa sätt som jag fann behagliga och lönande, men också förvandlat på andra sätt som jag först inte hade kunnat föreställa mig, och som jag varken hade visionen eller hjärtats storhet nog att önska mig.
Vid det första mötet var jag både mottaglig och motsträvig. Det är fullt möjligt att vara båda delarna samtidigt, och de flesta nykomlingar är det. Jag var mottaglig för att jag behövde och ville ha hjälp. Jag var en svår drinkare, nyss utkommen från min andra vända på mentalsjukhus på fjorton månader, med lukten av metrazol (en kemikalie som förr användes för att framkalla kramper vid chockbehandling) fortfarande färsk i näsan och med den klara insikten att tvångsmässigt drickande var orsaken till mina problem. Jag ville sluta dricka, och jag hade fått höra att människorna i det här rummet visste hur man gjorde. Och medan mötet fortskred fann jag mig själv tro på att de faktiskt visste hur man gjorde det som jag upprepade gånger försökt men misslyckats med: att säga nej till det första glaset. Så jag lyssnade på vad de sade och tog det på allvar.
Jag var motsträvig eftersom vissa av de saker det talades om verkade helt overkliga för mig. I mina ögon var Gud overklig, och därför var bön och meditation overkliga. Jag argumenterade inte öppet om dessa saker. Jag ignorerade dem helt enkelt och fortsatte komma till mötena, eftersom jag ville ha den sortens hjälp som dessa människor kunde ge mig.
Det finns två stora, levande verkligheter i Anonyma Alkoholister: Gemenskapen och Programmet. Att jämföra dessa två är som att jämföra ditt högra och vänstra ben; båda är nödvändiga om du ska kunna klättra stadigt och behålla balansen på vägen mot tillfrisknande.
Det var Gemenskapen som framstod som störst för mig i början, så stor att jag lät Programmet hamna på en farligt försummad andraplats. Jag tyckte om mötena från start. Jag tyckte om människorna, samtalen och att hjälpa andra; från första stund var 12:e stegs-arbete viktigt för mig. Genom denna aktivitet flödade rörelsens styrka och sanning in i mig. Jag blev nykter och förblev nykter, och mitt liv började förändras på slående sätt. Mitt jobb började gå bra. Mitt hemliv förbättrades avsevärt och vackert. Jag började uppleva glädje i vardagliga ting som jag inte känt sedan barndomen.
Samtidigt hörde jag förstås talas om de tolv stegen och jag fick en viss förståelse för dem. Jag praktiserade det som verkade gälla mig och ignorerade resten, och eftersom min ateism förblev oförändrad, ignorerades en stor del av Programmet. Resultatet blev att Anonyma Alkoholister för mig innebar en stor dos av Gemenskapen tillsammans med ett mycket begränsat utövande av ett stympat Program. För denna obalans fick jag betala ett högt pris.
Efter några månaders nykterhet började jag dricka igen, och trots ihärdigt arbete i Gemenskapen – täta mötesbesök och stor aktivitet med att försöka hjälpa andra – lyckades jag inte återfå min nykterhet. Under flera år fortsatte drickandet, och även om jag trodde på Gemenskapen och arbetade hårt i den under hela den tiden, var den verkningslös för mig. Verkningslös när det gällde att behålla nykterheten. Den var dock effektiv i att ge mig tillräckligt med hopp och förstånd för att fortsätta försöka, fortsätta gå på möten och hålla kontakten med mina AA-vänner.
Och så en dag såg jag vad mitt problem var. När jag låg i en sjukhussäng på ett behandlingshem veckan efter påsk 1946, såg jag något som jag varit blind för tidigare. Jag såg betydelsen av Programmet. Jag såg att jag hade försökt ersätta Programmet med Gemenskapen, och att man helt enkelt inte kan göra så och komma undan med det. Återigen, det är som att försöka ersätta ett av sina ben med det andra; man kan inte gå på det viset.
Denna process av klarsyn fortsatte i några dagar. Jag såg att Programmet betyder exakt vad det säger, och att man inte kan ändra det eller vrida på det för att passa sina fördomar eller gamla idéer och fortfarande förvänta sig att det ska fungera. Det är vad det är, och dess kraft kommer från just det – från vad det är. Det är en gudomlig destillation av hård erfarenhet som inte kan ändras eftersom det är sant som det står skrivet, och eftersom de förändringar som en dåre som jag vill göra i det förfalskar det. Det fungerar för att det är sant, och naturligtvis fungerar det inte när det förfalskas.
För första gången under alla mina år i AA tog jag kortet i min hand och läste de tolv stegen noggrant, långsamt, och försökte förstå vad de faktiskt säger. Jag började göra detta varje dag. Jag läste också den Stora Boken och studerade den för vad den är: en lärobok i hur man tillämpar stegen.
Detta närmande till Programmet intensifierade kraftigt min första kärlek, min kärlek till bröderna – min glädje i Gemenskapen. Nu samarbetade de två benen, och jag gick äntligen i välsignad nykterhet, en dag i taget, dag efter dag efter dag, med stor tacksamhet till Gud.
Jag vet inte exakt när mina intellektuella pretentioner och fördomar mot Gudomen började smälta. Även när man misslyckas i Gemenskapen gör den en gott. Jag hörde många människor – många av dem mycket intelligenta – säga att Gud hade hjälpt dem. Och efter ett tag – jag vet inte riktigt hur – klev jag ner från mina höga hästar. Och detta var hemligheten. Detta var vad som öppnade mitt sinne och mitt hjärta för kraften i Programmet.
Och nu, många nyktra år senare, har min värdering av Programmet ökat gränslöst för varje dag, tillsammans med min ständigt fördjupade kärlek till Gemenskapen.
Programmet är ingen slump och ingen obetydlig händelse i en rörelses tillväxt. Det är ett landmärke i en av vår tids stora utmätningar av nåd. Utan Programmet skulle Gemenskapen aldrig ha startat, och utan Programmet skulle Gemenskapen säkerligen inte ha överlevt. Programmet är skatten i åkern.
Denna säregna sammanställning av andliga principer – detta kärva, kompakta, benhårt avskalade koncentrat av den kunskap som krävs för att en missbrukare ska tillfriskna – denna vackert disciplinerade, radikalt enkla men ändå fullt tillräckliga redogörelse för vad en alkoholist måste göra för att återfå sitt förstånd – dök inte upp, och kunde inte ha dykt upp, i det vanliga mänskliga händelseförloppet. Det kan bara förstås som inspiration, en ingivelse av visdom från en högre nivå, en gåva till människan av paranormalt, övernaturligt kunnande och kraft som svar på ett desperat andligt behov.
De tolv stegens enkelhet är bedräglig för den oinvigde. Den både döljer och avslöjar en extraordinär vägkarta till Gud – och därmed till förstånd, ansvar och meningen med mänskligt liv. Det finns större kartor än de tolv stegen. Bibeln, till exempel, är omätbart större. Men det finns ingen som är så reducerad till det väsentliga – så fri från kontroversiella eller förvirrande element – och så väl inom räckhåll för förståelsen och det praktiska greppet för svaga människor, sjuka människor, trasiga människor och galna människor.
De tolv stegen är en flytväst för människor som drunknar i missbrukets hav. Och denna väst håller även andra typer av vilsna själar flytande i det hav av modern enfald och korruption som vi lever i – narkomaner, matmissbrukare, sexmissbrukare, de ångestfyllda och de deprimerade.
Enkelt som det är, presenterar AA-programmet verkliga svårigheter att ta till sig, och dessa kan man inte ignorera ostraffat. Vilken vaken tolvåring som helst kan förstå vad Programmet säger. Men mången vuxen och mogen man och kvinna har misslyckats med att fatta dess budskap.
Det främsta hindret för en praktisk förståelse av de tolv stegen tycks vara en attityd av intellektuell arrogans och överlägsenhet. Stegen talar inte till den som redan vet allt. De lämnar en sådan person att koka i sitt eget högmod och förakt. Budet i Nya Testamentet om att bli som ett barn är ytterst tillämpbart här. Och ingen mängd av yttre förödmjukelse kommer i sig själv att sänka ditt huvud lågt nog för att gå igenom denna port. Utöver den hjälp som en yttre katastrof kan ge dig – och den kan förstås vara stor – måste du fortfarande ödmjuka dig under Guds mäktiga hand för att se storheten och ta emot den stora kraften i de principer som finns i denna korta beskrivning av början på vägen till frihet.
Näst efter arrogans – och kanske inte ens näst efter, utan snarare själva grunden för arrogans – är den infantila egenviljan ett hinder för en effektiv relation till Programmet. Många vuxna och nästan alla missbrukare bär med sig spädbarnets totalt självcentrerade krav och införlivar dem i sin vuxna livsstil. Om du måste få din vilja igenom i allt, då förblir Programmet bortom din fattningsförmåga och utom räckhåll, eftersom det är just överlämnandet av din personliga egenvilja till en Högre Krafts omsorg och till sanningens krav som Programmet föreskriver.
Ett verkligt pånyttfödande Program, ett som är kapabelt att producera grundläggande och avgörande livsförändringar, är alltid resultatet av inspiration, parad med den typ av mänskliga förmåga som förmår ta emot, bearbeta och förmedla denna inspiration.
Kanske tror du att vilken någorlunda intelligent man eller kvinna som helst, med viss andlig träning och förståelse, skulle kunna sätta sig ner och arbeta fram ett program som vore i närheten av så effektivt som de tolv stegen. Tro mig, det är inte så. Jag har sett försöket göras, och jag har sett det misslyckas många gånger.
Ett sista ord: Du kan ha det stora privilegiet att komma i kontakt med ett sant pånyttfödande Program – och ändå finna dig själv oförmögen att dra nytta av det, oförmögen att knyta an till det, oförmögen att arbeta effektivt i det. Det var, som du har sett, min egen situation under många år.
Det finns ett sätt att bryta ett sådant dödläge, och återigen handlar det om att ödmjuka sig. En flytväst är inte till någon nytta om du inte tar den på dig. Och att ”ta på sig” Programmet innebär att följa det. Det är nyckelordet för hela problemet. Programmet är inte till för att diskuteras, stridas om, plockas isär eller ifrågasättas, och absolut inte för att modifieras eller ändras. Det är till för att följas. Att följa Programmet måste komma först, före alla andra överväganden i livet, oavsett hur kära eller krävande de är. Då – och endast då – kommer den räddande kraften till dig.
Om författaren:
Denna text är författad av Tom Powers, en förgrundsgestalt inom Anonyma Alkoholister och grundare av All Addicts Anonymous. Som en av de tidiga medlemmarna i AA var han en nära medarbetare till Bill Wilson och spelade en avgörande roll i utformandet av rörelsens centrala texter. Tom Powers bidrog till arbetet med de tolv stegen i boken ”Tolv Steg och Tolv Traditioner”, i historieskildringen ”AA blir myndigt” samt vid revideringen av den andra utgåvan av ”Stora Boken”. Hans livsgärning präglades av en orubblig övertygelse om att Programmet, i sin renaste form, är den nödvändiga flytvästen för varje människa som söker vägen från mörker till ljus.
Originalet på engelska kan hittas här.