Tolvstegs-stegen mot gudsmedvetande

Av Tom P. Jr.¹

Det första och största budet i lagen är: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Det var ett rejält bud. Ta bara delen om att älska Herren med all vår kraft. Hur ska vi kunna älska honom när vi inte ens kan komma ihåg honom i mer än några sekunder i taget medan vi sköter våra dagliga sysslor varje dag?

Om vi inte kan komma ihåg Gud gör det väldigt lite nytta att tala om att vara i medveten kontakt med honom. Det finns ingen chans att vi i vårt normala tillstånd av andlig sömn någonsin bara ska glida eller driva in i att bli vakna för hans närvaro. Eftersom vägen till andligt uppvaknande finns ovanför oss, kommer allt drivande vi gör bara att vara ett drivande under den.

Men just vid denna punkt kan vi ta en räddande läxa från det vanliga livet. När vi behöver något från en hög hylla ger vi inte upp om det är utom räckhåll; vi hämtar en stege. Och precis som det finns trä- och metallstegar som låter oss nå över våra huvuden i fysisk bemärkelse, finns det också andliga stegar som gör det möjligt för oss att höja oss över oss själva till den medvetandenivå där det är möjligt att först komma ihåg Gud, sedan känna honom och slutligen älska honom.

Dessa speciella stegar är grundläggande utrustning i varje riktig andlig skola. De består av anvisningar om hur man ska leva, men inte bara slumpmässiga anvisningar. De är kompletta instruktionsprogram där alla delar hakar i varandra och är inbördes beroende på exakt samma sätt som pinnarna på en fysisk stege hålls ihop.

Andliga stegar antar olika former för olika människor i olika tider. Den mosaiska stegen är en serie bud; Jesu stege är en grupp extatiska uttalanden (saligprisningarna översätts mest exakt: ”Åh, vilken lycksalighet för de fattiga!… Åh, vilken lycksalighet för de ödmjuka! Åh, vilken lycksalighet för dem som håller fred!”… osv.); S:t Benedictus stege är en samling regler för en klostergemenskap; den chassidiska stegen är en samling epigram uttalade av de stora rabbinerna från det 18:e århundradets väckelse inom den europeiska judendomen.

Men alla dessa stegar är århundraden gamla. Hur är det med vår egen tid? Finns det ingen stege som är särskilt utformad för att passa den moderna människans egensinniga behov?

Det finns en, och bara en som vi känner till: Anonyma Alkoholisters tolv steg. Nästan ingen utanför AA misstänker den kraft som stegen har att förändra vilket mänskligt liv som helst. Inte ens inom gemenskapen är stegens fulla innebörd allmänt känd, och den blir allt mindre känd för varje år. För att förstå vad stegen verkligen är behöver vi först veta något om hur de kom till.

En kväll i början av 1939 satt en man i sovrummet i sitt hem i Brooklyn och försökte samla sina tankar och få ner dem på papper. Han var en man i mängden i en vanlig miljö, som kämpade med en uppgift som han inte kände någon entusiasm för den kvällen. Och ändå kom det ur hans ansträngningar det i särklass mest kraftfulla och praktiskt hjälpsamma andliga direktivet i vår tid. Orden han skrev på mindre än en timmes tid har räddat livet och förståndet på miljontals män och kvinnor.

Mannens namn var Bill Wilson. Han skulle senare bli hedrad, respekterad och älskad som medgrundare av den enormt framgångsrika gemenskapen Anonyma Alkoholister. Men 1939 var AA bara en okänd grupp alkoholister i New York-området och en annan i Akron, Ohio-området. Sällskapet var i stort sett okänt och dess framtid var osäker.

Bill hade arbetat på en bok om den unga och än så länge namnlösa rörelsen. Allt eftersom varje kapitel utformades gav han det till grupperna för deras reaktioner. Kritiken från alkoholisterna i New York hade varit så hård att författaren (som aldrig tidigare försökt skriva en bok) började tappa modet. Med Bills egna ord:

Tjafset om de fyra kapitlen som redan var färdiga hade verkligen varit oerhört. Jag var utmattad. Många dagar kände jag för att kasta boken ut genom fönstret.

Jag var i denna allt annat än andliga sinnesstämning den kväll då Anonyma Alkoholisters tolv steg skrevs. Jag var arg och trött rakt igenom. Jag låg i sängen på Clinton Street 182 med pennan i handen och ett skrivblock på knät. Jag kunde inte koncentrera mig på uppgiften, än mindre lägga min själ i den. Men här var en av de saker som måste göras. Långsamt kom mitt sinne i någon sorts fokus.

Alltsedan Ebbys besök hos mig hösten 1934 hade vi gradvis utvecklat vad vi kallade ”det muntliga programmet”. De flesta av de grundläggande idéerna hade kommit från Oxfordgrupperna, William James och dr Silkworth. Även om det var underkastat avsevärd variation, kokade allt ihop till ett ganska konsekvent förfarande som omfattade sex steg. Dessa var ungefär som följer:

1. Vi erkände att vi var besegrade, att vi var maktlösa gentemot alkoholen.
2. Vi gjorde en moralisk inventering av våra brister eller synder.
3. Vi bekände eller delade våra brister med en annan person i förtroende.
4. Vi gottgjorde alla dem som vi hade skadat genom vårt drickande.
5. Vi försökte hjälpa andra alkoholister, utan tanke på belöning i pengar eller prestige.
6. Vi bad till vilken Gud vi än trodde fanns om kraft att praktisera dessa föreskrifter.

Detta var kontentan av vad vi hösten 1938 berättade för nykomlingar. Flera av Oxfordgruppernas andra idéer och inställningar hade definitivt förkastats, inklusive alla som kunde dra in oss i teologiska kontroverser. I viktiga frågor fanns det fortfarande betydande oenighet mellan synsätten i öst och mellanvästern. Våra medlemmar där ute var fortfarande aktiva medlemmar i Oxfordgruppen, medan vi i New York hade dragit oss ur ett år tidigare. I Akron med omnejd talade de fortfarande om Oxfordgruppernas absoluter: absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek. Den dosen befanns vara för stark för New York-borna, och vi hade övergett dessa uttryck. Men vi alla, i öst och väst, lade allt större vikt vid dr Silkworths uttryck för att beskriva alkoholistens dilemma: besattheten plus allergin. Vid det här laget visste vi av erfarenhet att den nya prospekten var tvungen att acceptera Steg Ett för att komma någonstans över huvud taget.

Just den här kvällen, när mina tankar gick igenom denna utveckling, verkade det för mig som om programmet fortfarande inte var tillräckligt konkret. Det kunde dröja länge innan läsare av boken på avlägsna platser och i främmande länder kunde kontaktas personligen. Därför behövde vår litteratur vara så tydlig och heltäckande som möjligt. Våra steg måste vara mer explicita. Det fick inte finnas ett enda kryphål genom vilket den bortförklarande alkoholisten kunde slingra sig ut. Kanske borde våra sex bitar av sanning brytas ner i mindre delar. På så sätt kunde vi bättre ställa den avlägsna läsaren mot väggen, och samtidigt kanske vi kunde bredda och fördjupa de andliga innebörden av hela vår presentation. Så vitt jag kan minnas var detta allt jag hade i åtanke när skrivandet började.

Till slut började jag skriva. Jag siktade på att utforma mer än sex steg; hur många fler visste jag inte. Jag slappnade av och bad om vägledning. Med en hastighet som var häpnadsväckande, med tanke på mina upprörda känslor, färdigställde jag det första utkastet. Det tog kanske en halvtimme. Orden fortsatte bara att komma. När jag väl stannade upp numrerade jag de nya stegen. De blev sammanlagt tolv. På något sätt verkade detta antal betydelsefullt. Helt utan rim eller reson kopplade jag dem till de tolv apostlarna.

Bill Wilson var en av vår tids stora män. När jag växte upp tillbringade jag regelbundet söndagsmorgnar med mina föräldrar i hans hem i Bedford Village, New York (detta var elva år efter dagarna på Clinton Street, ca: 1949) för att lyssna på när han talade om AA, Gud och en hel rad fascinerande ämnen med min far och andra gamla AA-veteraner. Bills personliga närvaro gjorde ett oerhört intryck på mig då. Som nioåring analyserade jag inte sådana saker. Bill kändes och lät helt enkelt som en jätte till man. Dessa diskussioner framstod för mig som högtidliga tillfällen. Jag kan fortfarande minnas familjen Wilsons dunkelt upplysta vardagsrum med dess bjälktak, de vuxna i mitten av rummet – Bill ofta stående vid den stora golvradiatorn som avgav en enorm stötvåg av varmluft i kallt väder – och vi barn åt sidan i hörnet. Fragment av dessa samtal har blivit kvar hos mig under alla år däremellan.

I och omkring AA finns det hundratals, och tusentals, som kan vittna mer levande än jag om Bills storhet. Han var en helt enkelt fantastisk människa.

Men han var inte tillräckligt stor för att på egen hand sätta ihop de Tolv Stegen.

De kunde bara ha kommit från inspiration, från inblåsningen av en Ande som var större än Bill, större än AA-rörelsen, mer intelligent än den smartaste eller bästa enskilda person eller grupp av personer som någonsin funnits. Bill förberedde sig för vad som hände omedelbart i förväg när han ”slappnade av och bad om vägledning”. I en bredare bemärkelse var hela hans liv under de föregående tre åren en förberedelse för det ögonblicket – överlämnandet till Gud på Towns Hospital, tillfrisknandet från alkoholismen, den heroiska uppoffringen i att dygnet runt finnas till hands för andra alkoholister utan tanke på egen vinning, och rollen som barnmorska när gemenskapen Anonyma Alkoholister föddes.

Stegen i sig kan inte förklaras på annat sätt än som produkten av inspiration. De är en unik och värdefull formulering av ett program för pånyttfödelse i vår tid. Deras kraft att förvandla livet för galna, förnedrade och nedbrutna människor intygas av miljontals nyktra alkoholister. De Tolv Stegen är det Program de använde, den uppsättning instruktioner som satte deras liv tillbaka på spåret.

Men stegen är mer än bara en vägledning för att rehabilitera alkoholister. De rymmer en långt större potential att förvandla mänskliga liv. Rehabiliteringen av alkoholismen sker inte som slutresultatet av stegen, utan som en biprodukt. Det centrala syftet med stegen formuleras i det tolfte steget som ett andligt uppvaknande. Inte avhållsamhet från alkohol, utan ett andligt uppvaknande. Nykterheten är en biprodukt av den processen.

Stegen är ett program för inget mindre än en fullständig livsförändring. De är en ritning för den vändning i det djupaste inre av en människas väsen som förvandlar henne från ett blott mänskligt djur till ett Guds barn. Detta är andlig omvändelse, i egentlig mening. De Tolv Stegen är ett välbeprövat program för att skola människor att genomgå denna djupgående förändring. Under de senaste 85 åren har de åstadkommit äkta och permanenta omvändelser hos miljontals män och kvinnor – många av dem de mest osannolika tänkbara kandidaterna för en sådan vändning.

Även vid spontan omvändelse är ett program oundgängligt om det nya livet ska kunna upprätthållas. Omvändelseupplevelsen är aldrig ett självändamål. Den är alltid början på en process. Det är därför världens stora andliga traditioner kallar den för en födelse. Utan en efterföljande förankring i ett autentiskt program kan även en helt äkta omvändelseupplevelse urarta i egoistisk villfarelse, spåra ur i emotionell obalans eller sväljas av världslig glömska.

Tecknet på inspiration i AA-programmet är ingenstans tydligare än i dess namn: de Tolv Stegen. Steg är något du tar när du går uppför en trappa eller stege. De Tolv Stegen är en stege som börjar i sörjan av ett vanligt, självrådigt, självcentrerat och urspårat liv, och stiger upp i gudsmedvetandets ljusfyllda riken.

Alla stegar till gudsmedvetande är kamouflerade för att hålla de ljumma, de halvseriösa och de rent nyfikna borta. Det finns hinder som måste övervinnas innan stegen kan tas i bruk. Den som stöter på dessa hinder kan få för sig att Gud, eller de som står på stegen, bara gör det svårt för dem. Men den verkliga förklaringen finns på ett helt annat håll. Gud vill i sin barmhärtighet sörja för ett skydd mot det slags allvarliga skada som kan uppstå när människor som faktiskt inte menar allvar kommer i kontakt med en högre nivå av andligt uppvaknande i ett oförberett och profant tillstånd.

Att vara redo att använda en andlig stege kräver inte att vi är perfekta, eller ens särskilt goda. Tvärtom finns dessa stegar till uttryckligen för människor i nöd eller svårigheter. Vad som krävs är att vi befrias från våra ömt vårdade illusioner om självtillräcklighet och egna förtjänster.

När det gäller de Tolv Stegen antar skyddsmekanismen intressanta och oväntade former. Stegen är varken mystiska eller komplicerade som stegarna i många av mysterieskolorna. Tvärtom; de är formulerade på ett enkelt och rakt språk. Just deras enkelhet är ett stort hinder för dem som anser sig vara sofistikerade, välutbildade eller bara ”med sin tid”.

Här talar jag av egen erfarenhet. Trots att jag tidigt kom i kontakt med AA-visdomen utvecklade jag själv alkoholproblem i min tidiga tjugoårsålder. Efter att ha spjärnat emot ett tag erkände jag mina problem, tog kontakt med AA och började gå på möten. Vid många av dessa diskuterades de Tolv Stegen. Jag hade studerat andlighet seriöst i nio år – före och genom hela min period av hårt krökande. Från 14 års ålder och framåt hade jag ägnat mig åt kontinuerliga, ofta intensiva självstudier i andliga och religiösa frågor. Som student vid Yale fokuserade jag starkt på religionskurser. Jag var tertiar i en religiös orden, och under en tid var jag kandidat till prästämbetet. Kort sagt, jag inbillade mig inte bara att jag kunde något om andliga frågor, det gjorde jag verkligen.

När AA-medlemmar, många av dem lågutbildade, började ge mig råd om de Tolv Stegen – särskilt stegen som handlar om Gud – kunde jag knappt lägga band på min otålighet och irritation. Det var pinsamt att bli utsatt för föreläsningar om begrepp som jag redan behärskade. Det var förödmjukande att bli ombedd att ta denna förskoleaktiga och slagordspräglade version av teser på allvar, frågeställningar som jag hade fördjupat mig i tillsammans med samtidens stora och nästintill stora lärda. Det var ytterst nära att jag inte klarade av att svälja det. Med största möda och stort obehag sänkte jag mig till dessa målarmästares och fiskeredskapshandlares nivå och ansträngde mig för att ta in vad de sade.

Vad de i princip sade var att jag borde lägga de fina teorierna åt sidan ett tag och göra de enkla sakerna som föreslogs i stegen, i exakt den ordning och på det sätt som de var skrivna.

Jag hade bara blivit tilltalad på det sättet en gång tidigare i mitt liv, i armén när jag på något sätt inkallades som menig i stället för överste. I armén tog jag inte till mig det. I AA gjorde jag det. Skillnaden var att när jag kom till AA var jag så rädd att förlora förståndet att jag var beredd att göra som jag blev tillsagd – även om det inte verkade som en så lysande idé. Och stegen verkade verkligen inte lovande. Hur kunde något så enkelt, så banalt, ha något egentligt djup?

Gudskelov att jag var rädd. Hade jag inte varit det är jag säker på att jag bara skulle ha studsat av och kanske för alltid gått miste om möjligheten att lära mig vilken kraft som finns i dessa tolv enkla instruktioner. Under mina nio år i AA har jag sett otaliga människor misslyckas med att förstå programmet, misslyckas med att klättra uppför stegen, för att de var ’för smarta’ för det.

En annan kamouflerad aspekt av stegen är det tillåtande sätt som de presenteras på. Mose tio steg (sannerligen en hög stege) gavs till Israel i form av bud. Vad Israels folk fick veta var: gör det här – punkt. De Tolv Stegen läggs fram som förslag. Det är ett stort steg tillbaka från ’gör dem, annars…’, och ett stort steg i riktning mot ’gör vad du vill’. Bill beskriver den process som ledde fram till detta mjukare förhållningssätt:

Strax innan manuskriptet var färdigt ägde en händelse av stor betydelse för vår framtid rum. Just då verkade det bara som ännu en strid om boken. Platsen var Henrys kontor i Newark, där det mesta av skrivandet hade gjorts. Närvarande var Fitz², Henry³, vår fantastiska lilla sekreterare Ruth och jag själv. Vi grälade fortfarande om de Tolv Stegen. Under hela denna tid hade jag vägrat att vika en tum när det gällde dessa steg. Jag ville inte ändra ett ord i det ursprungliga utkastet, där jag, som ni minns, konsekvent hade använt ordet ’Gud’, och på ett ställe användes uttrycket ’på våra knän’. Att be till Gud på sina knän var fortfarande djupt stötande för Henry. Han argumenterade, han bönade, han hotade. Han citerade Jimmy⁴ för att få stöd. Han var helt övertygad om att vi skulle skrämma bort alkoholister i tusental när de läste dessa Tolv Steg.

Så småningom började både Fitz och Ruth se det berättigade i hans argument. Även om jag först vägrade lyssna på det örat, började vi till slut tala om möjligheten till en kompromiss. Vem som först föreslog de faktiska kompromissorden vet jag inte, men det är ord som är välkända överallt inom AA idag: I Steg Två beslutade vi att beskriva Gud som en ’Makt större än oss själva’. I Steg Tre och Elva satte vi in orden ’Gud så som vi förstod Honom’. Från Steg Sju tog vi bort uttrycket ’på våra knän’. Och som en inledande mening till alla stegen skrev vi dessa ord: ’Här är de steg vi tog och som föreslås som ett tillfrisknandeprogram’. AA:s Tolv Steg skulle bara vara förslag.

Sådana var de slutgiltiga eftergifterna till dem med liten eller ingen tro; detta var våra ateisters och agnostikers stora bidrag. De hade breddat vår portal så att alla som lider skulle kunna stiga in, oavsett vad de trodde eller inte trodde.

Visst fanns Gud med i våra steg, men Han uttrycktes nu i ord som vem som helst – precis vem som helst – kunde acceptera och pröva. Otaliga AA-medlemmar har sedan dess vittnat om att de utan detta stora bevis på vidsynthet aldrig någonsin skulle ha kunnat sätta sin fot på någon väg till andlig utveckling eller ens närmat sig oss från första början. Det var ännu en av försynens fullträffar.

All erfarenhet inom AA stöder Bills syn på att kompromissversionen av stegen gynnade gemenskapen oerhört genom att öppna dess dörrar för väldigt många alkoholister som annars inte skulle ha låtit sig övertygas. Men denna vinst uppnåddes inte utan en motsvarande förlust. Utan tvekan har fler människor gett programmet ett försök än vad som annars hade varit fallet. Men långt färre har arbetat sig igenom hela det livgivande programmet som pionjärerna hämtade sin kraft ur.

Inom AA växte det snabbt fram en utbredd praxis att ta stegen ’som på en buffé’ (cafeteria-style) – att ta vad man gillade och lämna resten. När allt kommer omkring var de ju bara förslag. Så här fungerade buffémodellen: Om jag händelsevis gillade förslag ett och tolv, fint, då följde jag dem. Om jag inte var helt säker på två, tre och elva, kunde jag slarva med dem i ett år eller så. Och om jag rent ut sagt inte köpte steg fyra till tio, lät jag dem helt enkelt vara och argumenterade till och med emot dem. Det visade sig att många kunde ta sig an stegen på det här sättet och hålla sig nyktra. Men det visade sig också att många inte kunde det. Och även de som lyckades behålla nykterheten med sina självvalda, urvattnade versioner av stegen gick miste om programmets grundläggande löfte – vilket är något som sträcker sig långt bortom ren nykterhet, nämligen ett andligt uppvaknande.

Vi måste vara helt tydliga med detta: för många av oss kommer den lättare, mjukare vägen – buffémodellen – inte att fungera. Vi behöver en riktig stege. Och de Tolv Stegen utgör en stege först när de tillämpas troget, som en organisk helhet. Hur mycket ansträngning vi än lägger ner på elva av dem kan det inte kompensera för att vi underlåter att arbeta med ett enda.

Ett varningens ord är dock på sin plats här. Ingen analogi är perfekt, och vår bild av stegen är inget undantag. De Tolv Stegen behöver inte, och bör i många fall inte, tas i strikt ordningsföljd. Ibland hör man folk säga på AA-möten: ’Jag är inte redo att ta det femte steget, så jag förstår inte hur jag skulle kunna göra arbete i det tolfte steget (att hjälpa andra).’ Detta är ren och skär nonsens. I själva verket är insatser i det tolfte steget ett av de allra bästa sätten att göra oss redo för några av de tidigare stegen som skrämmer oss.

Det bästa sättet att ta stegen är att arbeta med hela programmet – att tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter så gott det går, en dag i taget. Dr Bob, AA:s andre medgrundare, tog det nionde steget under sin allra första nyktra dag. Och Bill tog det fjärde och femte innan han skrevs ut från sjukhuset där han avgiftades, när han fick den andliga upplysning som ledde till AA:s födelse. Om du har en tendens att vara impulsiv och är rädd för att tillämpa stegen på ett dumt sätt, stäm av dina idéer om hur du ska gå till väga med en klokare och mer erfaren vän. Men skrid sedan till verket.

Vi måste klättra uppför stegen med ödmjukhet, men inte med ängslighet. Hur skrämmande vi än föreställer oss att de obestigna höjderna är, finns det i verkligheten ingenting som är lika mycket att frukta som sörjan av förtvivlan, kaos och förödelse längst ner vid dess fot.

För dem som väljer att klättra är löftet kanske det mest storslagna i vår tid. Vi behöver inte förtäras av rädsla, depression, tvångstankar och skuld. Vi behöver inte nöja oss med meningslösa, otillfredsställande och andra klassens liv. Vi behöver inte förbli jordbundna. Vi har en enkel och effektiv väg till ett högre liv, en stege med tolv steg in i gudsmedvetandets solbelysta rike. Det krävs ingen stor tro för att arbeta med Tolvstegsprogrammet. Dess kraft har redan bevisats i otaliga liv – de flesta av dem i det närmaste hopplösa, för att inte tala om oandliga. Och riskerna med klättringen är små. Det enda vi riskerar att förlora är vårt elände.

Båda citaten i denna artikel är hämtade från Alcoholics Anonymous Comes of Age (New York, NY., 1957: AA Publishing, Inc.)

Originalet på engelska kan hittas här.